Författaren Rachilde, som kallades Mademoiselle Baudelaire, hette egentligen Marguerite Eymery och föddes 1860 söder om Bordeaux. Hon kom att ingå i kretsen av dekadenta författare i slutet av 1800-talet men har föga överraskande blivit betydligt mer bortglömd än sina manliga kollegor. Smeknamnet fick hon bland annat eftersom hon – i likhet med poeten Charles Baudelaire – gjorde stor skandal och faktiskt blev åtalad för sitt verk Monsieur Venus som ansågs pornografiskt.
Det är detta verk som nu ges ut på förlaget Alastor som har just dekadenslitteratur som en av sina inriktningar. Denna fin de siècle-litteratur är i korta drag just vad namnet antyder: en litteratur fokuserad på det dekadenta, det nihilistiska, och det erotiskt gränsöverskridande. Vad gäller Monsieur Venus som kom ut 1884, har den kallats ”proto-queer”.
Här möter vi den ståtliga adelsfröken med androgyna namnet Raoule som när hon ska beställa en maskeradkostym möter arbetarklasspojken Jacques. Den som tror att den ska få sig en Lady Chatterleys älskare-berättelse till livs, där överklasskvinnan når oanade njutningar i händerna på den grova mannen av folket med sin otämjda maskulinitet, läser dock fel bok.
Humor och allvar
Jacques är nämligen också han en androgyn, och mycket spröd och vacker, person. Och det Raoule vill är att älska honom som en man älskar en kvinna. Han ska bli hennes älskarinna, både vad gäller makten i relationen och det rent fysiska. För även om detta inte uttalas direkt, står det enligt forskaren Cecilia Carlanders efterord klart att det är Raoule som penetrerar Jacques.
Men Monsieur Venus är ingen upplyftande och uppbygglig historia om sexuell frigörelse och begär över klassgränserna. Precis som översättaren Hillevi Hellberg påpekar i sitt förord är antagligen en del av anledningen till att den inte ens har blivit ihågkommen som en feministisk och queer kultklassiker att samtliga romanpersoner skildras som ganska korkade, förljugna, osympatiska, och osunda. För en nutida läsare är det kanske särskilt skildringen av underklassen representerad av Jacques och hans prostituerade syster Marie, som dum och omoralisk, som sticker i ögonen.
Det ganska otympliga, melodramatiska språket gör också berättelsen ganska svår att ta till sig, även om det överensstämmer med romanens skeva och barocka estetik i stort. Men en bör inte heller missa författarens blick för det komiska. I mångt och mycket framstår Monsieur Venus som en parodi på den konventionella romanens sätt att skildra kärlek, och kanske också på den romantiska synen på kärlek i sig.
Här finns ingen känsla som är mer upphöjd eller ädel än vanlig hederlig kåthet. Och samtidigt tar Rachilde den sistnämnda sinnesstämningen på största allvar. Dessutom skildras överklassen med samma lustfyllda förakt som arbetarklassen, även om den litterära effekten av att sparka på en kvinna i prostitution onekligen blir än annan än av att sparka på adelns hycklande moral.
Envis närvaro
Dessutom visar faktiskt Rachilde effektivt hur villkorad kvinnlig sexuell frihet är, och hur den ofta bara har kunnat uppnås av ett litet fåtal rika, vita kvinnor på toppen. Inte sällan på direkt bekostnad av kvinnor som Marie. För även om porträttet av henne är ett nidporträtt så är hon en envis närvaro som inte låter sig tystas, och vars spydiga kommentarer hör till romanens bästa. Hon är underklassens kvinna som bokstavligt talat hemsöker överklassen, liksom den ”galna kvinnan på vinden” hemsöker Jane Eyre, och hon gör det dessutom med betydligt mer humor.
Och precis som med sexuell frihet förhåller det sig med konstnärligt skapande för kvinnor. Bara en ytterst liten del har genom historien haft möjlighet att skriva som Rachilde och faktiskt bli publicerade (om än åtalade). Medan en stor del av tidens kvinnliga författare antingen gömde sig bakom manliga pseudonymer eller brottades med självcensur, skrev Rachilde om en kvinna som penetrerade en man och sedan sydde en docka av hans hud och hår som kunde sära på låren via en mekanisk anordning. Bara för detta förtjänar hon att bli ihågkommen och läst på nytt.
