Ibland funderar jag på om inte Sverige har för många rum där vilka åsikter som helst basuneras ut istället för olika mötesplatser där initierade samtal får plats och där ny kunskap formas och utvecklas.
Jag önskar att färre ska agera journalister som inte är det och att de som är journalister ska sätta sig in i de ämnen ännu mer i det de ska fråga exempelvis makthavare om.
Förra veckan har journalister både i radio, TV och i allehanda press tävlat om att avpollettera Stefan Löfven.
Hans framträdande i Agenda söndagen den 17 november var enligt mig ingen katastrof.
Tvärtom agerade han sansat som inte gick på betet om att ”vi har för många invandrare”. Löfven nonchalerade reportern Anders Holmbergs upprepade frågor om vad orsaken till skjutningarna handlar om. Holmbergs frågor insinuerade att migrationspolitiken är orsaken.
Om Holmberg visste att våld på offentliga platser har flera bakomliggande orsaker som korrelerar med varandra så hade kanske frågorna varit kunnigare och vassare.
Det finns kunskap såsom att män i grupp med svaga ledare oftare hamnar i våldsspiraler där avsaknad av trygga föräldrar som dikterar normer är en orsak.
En annan faktor när det kommer till unga mäns våldsbenägenhet är icke godkända skolbetyg liksom att de med kamratsvårigheter och intellektuella funktionsnedsättningar lättare hamnar i trubbel. Lägg på drogproblem på det eller unga killar med föräldrar som är arbetslösa så ökar risken till ökad våld där sprängningar eller skjutningar med all sannolikhet är den nya formen. Ytterligare faktorer är hårdnackad maskulinitet.
Anders Holmberg hade kunnat ställa en annan mer faktabaserad fråga, till exempel hur kommer det sig att ni som regerat i Sverige så pass länge inte verkar för att fler unga får bättre tillgång till elevhälsan, utbildning om jämställdhet och samtal i skolan om normer och värderingar? Eller varför satsas det inte mer på förskolan och utbildning för föräldrar om hur en ska vara en bättre förälder?
Samt vad gör regeringen för att förbygga segregationen långsiktigt? Hur arbetar regeringen med att bryta skolsegregation eller verkar för att det ska finnas bostäder åt alla.
Istället insinuerar reportern att etnicitet och migration är den avgörande faktorn. Kultur och då särskilt hederskultur är en viktig faktor men inte etnisk bakgrund. Det är inte att föra kunskap framåt utan skapa ytterligare polarisering på redan exploaterat område.
Sedan finns det demagoger likt Navid Modiri som titulerar sig programledare, kommunikatör, artist med mera och som tar på sig rollen av att vara någon slags ”egensnickrad riddare för yttrandefriheten”. Han ger utrymme för precis vem som helst att exponera sig själva. I sina poddar och på scenen är hans inställning den att alla samtal är bra, att alla ska få plats och uttrycka sig själva. Istället för att öppna upp för oliktänkande baserat på kunskap i grunden förvrängs samtalen till att göra oss människor till tunnelseende åsiktsmaskiner.
För att vi ska kunna ha samtal som inte ballar ur behöver vi moderatorer som kan sin sak. Som kan balansera, nyansera och föra in relevanta fakta när det krävs.
Hur ska vi människor kunna bidra till samhällsbygget om vi inte får kunskap som gör att vi kan slipa på våra åsikter som i sin tur gör att vi som kollektiv hamnar rätt. Eller åtminstone mindre fel.
Jag vill leva och bo i ett samhälle som strävar efter att föra samtal där journalister, moderatorer och programledare sätter stopp när utsagor hamnar bortom internationella konventioner om medborgerliga och politiska rättigheter.
Människor har enligt den konventionen rätt att tänka och säga vad de vill så länge det inte skadar andra människor. Frågan är när den gränsen är passerad idag?
Allting kan inte vara uppe för diskussion utan de spelregler vi satt upp som minsta gemensamma nämnare hjälper oss människor att verka inom vissa ramar.
Det behöver vi för att kunna vara värdiga oss själva och andra.
