De är ett slags hoppets poeter som med glädje och entusiasm envist ställer sig på det gemensammas sida i trots mot tillväxtens tyranni och individualism.
Edda Manga har lyssnat av läget i hemstaden Bogotá och konstaterar att den här revolten speglar den djupa splittringen mellan stad och landsbygd som uppenbarade sig i valresultatet som gav den nuvarande regeringen makten.
Min syster, som bor i Bogotá, skrev att det har organiserats en ”chocolatazo” i våra kvarter i syfte att få igång ett samtal grannar emellan. Det är en term som kombinerar idén om en chokladbjudning (Bogotás motsvarighet till teatime) och Bogotazo, en term med historiska band till landets största urbana uppror – som i Wikipedias avgjort onyanserat partiska historieskrivning beskrivs som ”en av de våldsammaste kravallerna i Latinamerikas och Colombias historia, som rasade efter mordet på Jorge Eliécer Gaitán den 9 april 1948. [—]Vittnena till händelsen förvandlades till en blodtörstig mobb som genast tog upp jakten på förövaren och dödade honom. Till en början försökte polismakten hålla revolten i schack men enigheten inom statsmakten sprack och en del poliser och soldater gick över till upprorsmakarnas sida medan den andra delen förblev de konservativa trogna och öppnade eld mot rebellerna. Resultatet av hela händelsen var tusentals döda och skadade och en förstörd stad”.
Från Bogotás gator.
De som i dag organiserar ”chocolatazo” vägrar lära sig sensmoralen i en sådan berättelse. De är ett slags hoppets poeter som med glädje och entusiasm envist ställer sig på det gemensammas sida i trots mot tillväxtens tyranni och individualism.
Många av de som kräver rätten att protestera, rätten till utbildning, hälsa, inkomst är unga. De kräver också rätten att ärva det gemensamma som säljs ut och privatiseras framför deras ögon. De vill inte ha den värld som vi äldre planerar att lämna – ibland med våra handlingar och ofta genom att inte handla – till dem. De ställer allvarliga frågor om hur ett hållbart och inkluderande samhälle ska kunna skapas och söker också en aktiv roll i samhället.
Protesterna är urbana och den här revolten speglar den djupa splittringen mellan stad och landsbygd som uppenbarade sig i valresultatet som gav den nuvarande regeringen makten. Ungdomarna på landsbygden lever i en annan verklighet. Den väpnade konflikten har ofta berört dem personligen och i vissa fall berörs de fortfarande av den. Rädslan för konsekvenserna av att ställa sig mot den regim som har makt över vapnen är djupt inpräglad i dem och kan ta sig uttryck som starkt avståndstagande mot alla sorters bråkmakare. De har också en lägre utbildningsnivå och därmed mindre tillgång till kritiska verktyg och större svårigheter att hitta oberoende information.
Vad jag kan se är det i denna splittring, mellan kvasifeodala och urbana maktförhållanden, som den avgörande striden om den colombianska demokratin fortfarande utspelar sig.
Det finns mycket kreativitet i den digitala och kvartersorganiserade aktivismen som förtjänar all kärlek: #cacerolazo, #cacerolazosinfónico #tequeremosESMAD #chocolatazo. Men om Wikipedia-artikeln om chocolatazo ska bli en berättelse om det civilkurage som lade grunden till ett pluralistiskt demokratiskt samhälle – istället för en liknande berättelse som manar till civil feghet som den om Bogotazo) måste ungdomarna i staden axla en ny historisk roll och bygga en gemenskap genom att bryta bröd och dela kunskaper och erfarenheter med landsbygdens ungdomar.
