”Framförallt hoppas jag att fler som verkar inom scenkonst kommer att läsa boken och kanske få syn på invanda mönster som ständigt reproduceras i skildringar av flickor och kvinnor”, skriver Anna Remmets om Girling together, antologin som skildrar ett projekt där framtidens feminsm utforskas.
Jag var som liten aldrig med i scouterna, och har alltid varit, inte bara ointresserad, utan ganska skeptisk till rörelsen, framförallt till vad jag upplevt som dess militaristiska inslag. Trots detta gick jag till teatergruppen Potato Potatos föreställning Riddare av tusen äventyr med ganska öppet sinne när den sattes upp i Stockholm i november.
Den handlar om just en grupp flickscouter som är på läger i en skog, men innehåller inte så mycket av intrig och konflikt utöver försvunna tandborstar och lite dåligt samvete över oschysst beteende mot kamraterna som snabbt klaras upp. De fyra flickorna som tycks vara i tidiga tonåren spenderar istället drygt en timme på scen med att berätta historier för varandra och öva sig på att lyfta och bära skadade kamrater om detta skulle behövas någon gång i framtiden.
Ändå griper pjäsen tag i mig mer och mer. Det är något nästan trollbindande i att se flickor förhålla sig helt och hållet till varandra i en helt separatistisk kontext, och inte minst i att se flickkroppar som självsäkert rör sig över scen, tar plats och brer ut sig. Att en sådan sak är så fascinerande måste sägas vara en tragik i sig, och när flickscouterna på slutet med kaxig men naiv optimism deklarerar att de nu ska gå ut i världen och ta plats i den sitter jag nästan med en klump i halsen.
Jag (och antagligen också pjäsförfattarna) är ju medvetna om att världen inte alls är beredd att ge plats åt flickor, att den tvärtom kommer att göra sitt bästa för att krympa dem och få dem att huka under den manliga blick och det manliga våld som är så mycket farligare än något som finns i de skogar där scouterna har övat.
Flickans plats
Riddare av tusen äventyr är en del av det tvärsektionella projektet Den bästa av tjejvärldar där forskare och scenkonstnärer sedan 2013 med egna ord har ”utforskat femininiteter som en strategi för motstånd inom scenkonst”. ”Genom att undersöka feminint kodade aktiviteter, attityder och rum har vi velat formulera framtidens feminism som inte tar avstamp i makt, ekonomisk vinning eller individuell framgång”, skriver de på sin hemsida.
Projektet har nu sammanfattats i antologin Girling together där de inblandade skriver om projektet och om flickskap och femininitet i kulturen i allmänhet och inom scenkonsten i synnerhet. Frågan om ”flickans” betydelse inom feminismen är förvisso inte ny. En av skribenterna menar att flickor hade en mer självklar plats inom den tidiga kvinnorörelsen för att sedan marginaliseras när det feminina, ”flickiga” uttrycket började ses som ett problem, ett uttryck för en förtryckande könsroll.
Det är en intressant observation som är ny för mig och som jag gärna skulle läsa mer om. Vad som däremot är välkänt är hur den stereotypiska flickigheten kom att rehabiliteras i slutet av 1900-talet och fyllas med subversivt och queert innehåll. Det är i denna tanketradition Potato Potato gör nedslag i sin bok efter att tidigare alltså ha undersökt motivet i pjäser som Riddare av tusen äventyr, Radikal vänskap och I’m her(e).
Nya perspektiv
Girling together kan absolut läsas fristående även om en inte sett pjäserna. Den väcker många tankar även om ämnet inte är nytt i det feministiska samtalet. Till exempel snuddar en av texterna vid risken att med den gulliga, teatrala flickestetiken konstruera ännu en exkluderande stereotyp. För vad är det för flicka som iklädd rosa tyll huserar runt i en fristad fylld av lek? Genom historien har en sådan utopisk tillvaro framförallt varit tillgänglig för vita, välbeställda flickor.
På grund av formatet finns det dock inte så mycket utrymme för fördjupning. Antologin fungerar snarare som en lättfattlig ingång till både den feministiska teorin och till gruppens scenkonst, som jag hoppas att vi kommer att få se mer av. Framförallt hoppas jag att fler som verkar inom scenkonst kommer att läsa boken och kanske få syn på invanda mönster som ständigt reproduceras i skildringar av flickor och kvinnor såväl som öppningar mot nya perspektiv. För uppenbarligen behövs det, eftersom det fortfarande känns revolutionerande att på scen se flickor som tar plats med sina kroppar och röster, beter sig som om patriarkatet (eller för den delen män) inte fanns. Och framförallt inte dör.
