I Krigerskan blandas Athena Farrokhzads text till sitt ofödda barn med dokumentära inslag som bygger på intervjuer med de medverkande. Ensemblen har både samtalat i grupp och intervjuats enskilt om moderskap och föräldraskap och sedan har ett urval gjorts.

– Athenas text öppnar upp många olika fönster, jag tror verkligen att det är något många känner igen och kan fundera över oavsett om man har barn själv eller inte, säger Bahareh
Razekh Ahmadi, och fortsätter:

– Barnafödande är ju premissen för allt levande samtidigt som det är ett slags krigstillstånd,
eftersom det handlar om liv och död.

Viktig spegling

Bahareh Razekh Ahmadi berättar att hon kände stor oro, inte bara för att barnet skulle kunna bli sjukt eller till och med dö, utan för om barnet skulle behöva fly från landet, eller få sina tänder utslagna?

– De tidningar och mamma-böcker som fanns, de räckte inte till, de speglade inte mig och mina erfarenheter.

För egen del menar Bahareh Razekh Ahmadi att moderskapet gjorde upplevelsen av mellanförskapet och den rasism hon utsatts och utsätts för mer akut.

– Jag trodde att jag hade hanterat den rasism jag och mina föräldrar fått ta emot, men nu när jag bar på ett barn blev det något annat.

De som inte ingår i de första berättelserna om moderskap menar Bahareh Razekh Ahmadi behöver synliggöras. De breddade berättelserna, skildrade ur ett icke-vitt perspektiv är viktiga för både individer och samhälle.

– Det är tungt att inte känna igen sig, att inte få sin verklighet speglad, det gör en svag.

Bahareh Razekh Ahmadi menar att diskussionen i Sverige länge handlade om ifall det fanns rasism eller ej och att det hindrade de nya berättelserna att komma fram. De där mödrarna beskriver erfarenheter av krig eller flykt, men också av att ha växt upp utanför sina egna föräldrars kontext, i mellanförskapet.

– De behövs, framför allt i dag med tanke på den politiska situationen i Sverige, och i Europa, där man får höra: Åk hem! Var fan är hem? Jag är ju hemma.

Bahareh Razekh Ahmadi, Kristina Issa och Bo Stenholm på scenen. Bild: Ola Kjelbye

Vem är mamman?

Bahareh Razekh Ahmadi tror att det är först nu, som de som är uppvuxna i Sverige kan definiera vad det innebär att vara i mellanförskapet, och att författarskap som Farrokhzads nu är viktigare än någonsin.

– Kulturen förlänger bilden av vad en människa, en moder är.

Farrokhzads text vill bredda begreppet moderskap. Bahareh Razekh Ahmadi menar att även själva uppsättningen på Backa teater, i regissören Saga Gärdes konceptuella formspråk, i sig är utvidgande och normöverskridande. Krigerskan är ett körverk, som görs helt live, det vill säga allt som hörs görs i rummet just då.

– Vi jobbar med poesi, med att ljudsätta och iscensätta orden i sig, men även dokumentärt, publiken är också med, vare sig de vill eller inte, säger Bahareh Razekh Ahmadi.

För Bahareh Razekh Ahmadi är Krigerskan ett solklart politiskt verk:

– Utifrån mitt intersektionella queerfeministiska perspektiv är moderskapet alltid politiskt.

Krigerskan menar Bahareh Razekh Ahmadi målar upp en bred palett för att försöka identifiera vad det är att vara mamma.

– Den här mamman som alltid finns där, vem är hon? Inte bara som omsorgsperson utan som politisk person, aktivist, i världen.

Hela ensemblen, som också har bidragit till de dokumentära inslagen i Krigerskan: Eleftheria Gerofoka, Gunilla Johansson Gyllenspetz, Kristina Issa, Bahareh Razekh Ahmadi, Anna Harling, Beri Gerwise, Ove Wolf och Bo Stenholm. Bild: Ola Kjelbye