Högt tonläge bland åhörarna, inte mindre än fyra sakkunniga vittnen och två helt olika slutpläderingar. Förtalsrättegången mot Ann-Sofie Hermansson är nu avslutad.
Precis som dagen innan var rättssalen helt fullsatt och stämningen som domare Mats Hagelin uttryckte det ”konfrontativ”. Hagelin påpekade därför att de vore bra om de sakkunniga vittnena enbart svarade på frågorna, och avhöll sig från att kommentera desamma. Åhörarna ombads vara tysta, något de nästan lyckades med, så när som på instämmande skrockanden och en kortare applåd efter Stutzinskys slutplädering.
Om tonläget tidigare, framför allt från Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahis biträde Joakim Lundqvist, varit mer samtalande, snudd på jovialt, något som framkallat en del irritation hos Hermanssons supporterskara, blev det annan ton i skällan när advokat Silas Aliki slutpläderade. Lågmält men koncist och tydligt argumenterade hen sig igenom de tre punkter som förtalsanmälan till syvende och sist handlar om.
Att kopplas samman med mördare
Enligt Aliki har Ann-Sofie Hermansson spridit uppgifter som är negativa för de omnämnda, Doubakil och Abdullahi. De har utpekats som extremister, som att de har sympatier för våldsbejakande islamism och terrorism, och likställts med våldsamma nazister. Detta är uppgifter i lagens mening eftersom de går att pröva sanningen i dem menar Aliki. Hen påpekade också de skadeverkningar de inneburit för de två utpekade i och med att uppgifterna spridits. De har behövt vidta säkerhetsåtgärder, och konsekvenserna för privatliv och anhöriga har varit stora. Att sammankopplas med samma mördare som slitit sönder Somalia, Syrien och Irak är allvarligt påpekade Aliki.
Hade då Hermansson då skälig grund att sprida dessa uppgifter? Nej, säger Aliki, det hade hon inte. Även om yttrandefriheten i sig är grundläggande är den kringskuren på flera sätt, exempelvis genom sekretess, hets mot folkgrupp och förtal. Hermansson behövde inte uttala sig om Doubakil och Abdullahi som privatperson på sin blogg. Aliki menar att Doubakil och Abdullahi är relativt okända personer, utan maktpositioner och att uppgifterna då saknar allmänintresse.
Långtgående slutsatser
Är då uppgifterna sanna? De citat som Hermanssons försvar lyft fram har begränsat bevisvärde menar Aliki, eftersom de är tagna ur sitt sammanhang. Flera gånger under rättegången har Doubakil exempelvis förklarat ett lösryckt citat från en intervju med Anti-rasistiska akademin där hon sägs vara okej med att kallas extremist. I sammanhanget menar Doubakil att det hon syftade på var att hon är okej med att kallas extremist av rasister. Här argumenterar Aliki även att de sakkunniga dragit långtgående slutsatser, utan att kunna berätta hur de kommit fram till dessa slutsatser.
En uppgift som nämnts flera gånger under rättegången som bevis på Doubakils och Abdullahis koppling till extremism är ett seminarium som Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) arrangerat med Munir Awad och Ali Berzengi 2010. Att MMRK arrangerar ett seminarium med en dömd person (Berzengi dömdes 2005, och Awad 2012, för förberedelse till terroristbrott) där Munir Awad och Ali Berzengi deltog betyder enligt Aliki inte automatiskt att Doubakil och Abdullahi sympatiserar med denna.
En annan uppgift är MMRK:s statusuppdateringar på bland annat Facebook, som Doubakil och Abdullahi nekar till att ha skrivit eller ens haft tillgång till. Aliki menar att det inte går att likställa MMRK med Doubakil och Abdullahi som personer.
Sammanfattningsvis går det inte att försvara Hermanssons spridning av dessa uppgifter menar Aliki. Spridningen är stor, de utpekade har skadats allvarligt, och enligt Aliki var det enda Hermansson visste om Doubakil och Abdullahi, i mars 2018 när hon gjorde första blogginlägget, att de var muslimer, inget mer.
Aliki kommenterar även debattinlägget i Feministiskt perspektiv där Doubakil och Abdullahi nämns som ”nyckelpersoner inom den svensk-muslimska gemenskapen” och konstaterar torrt att man kan vara viktig i sin egen krets utan att vara en offentlig person i lagens mening. Aliki menar att förtalet har hatbrottsmotiv och syftet var att kränka de målsägande på grund av trosbekännelse.
Subjektiv åsikt
Hermanssons advokat Allan Stutzinsky valde i sin slutplädering att med ett flertal exempel illustrera sin syn på hur yttrandefriheten ska förstås. Exempelvis att Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson kallas för fascist dagligen men aldrig anmält det. Men också att Hermanssons uttalande om Doubakil och Abdullahi som extrema inte ska ses som uppgift i lagens mening, utan en subjektiv åsikt. Till anhängarskarans förnöjda mummel exemplifierar Stutzinsky med sig själv, om någon säger att han är fet och dum, så får han ta det. Det är en subjektiv åsikt.
Stutzinsky framhåller yttrandefrihetens värde men poängterar också att den inte innefattar fri tillgång till lokaler, kommunikationskanaler eller liknande. Som en förklaring till den inställda filmvisningen/panelsamtalet 2018 som får anses vara starten till dagens händelseförlopp.
Stutzinsky menar att mängden citat i sig, lösryckta eller ej, som anförts som bevis på Doubakil/Abdullahis koppling till extremism är tillräckliga. Att Doubakil och Abdullahi inte skulle vara offentliga personer motsägs av de själva menar han när de nämner sina yrkesmässiga bakgrunder med uppdrag för FN, flera medier bland dem Fria tidningen och SVT, samt rundabordssamtal med regeringsföreträdare. Även debattartikeln i Feministiskt perspektiv nämns som bevis på Doubakils och Abdullahis positioner.
– De har lika stark offentlig ställning som Soffan.
Att Doubakil och Abdullahi inte skulle ha skrivit texterna på MMRK:s Facebook, och inte heller vet vem som gjort det avfärdar Stutzinsky och frågar retoriskt vem som då skrivit
dem? Eftersom de enligt uppgift var/är 4-5 personer som utgör MMRK.
Avvikande från massan
Stutzinsky lyfter också fram den dubbla standard han menar att Doubakil och Abdullahi håller sig med. Han menar att Abdullahi tar illa vid sig att när hon kallas extremist men kallar själv Amineh Kakabaveh islamofob. Båda använder sig flitigt av yttrandefriheten och ska därför tåla att deras ”tankevärld blottläggs”.
Hermansson har skäl för sina uttalanden och spridandet av detsamma menar Stutzinsky, dels därför att de är sanna, dels därför att det är viktigt att visa hur Doubakil och Abdullahi avviker från mainstreammuslimer, att de är extrema i betydelsen radikala och avvikande från massan. Sanningshalten i Hermanssons påståenden backas enligt Stutzinsky upp av de sakkunniga vittnena, Johan Lundberg, Magnus Sandelin, Magnus Ranstorp och Eli Göndör.
Stutzinsky menar att de målsägande framför allt genom sin koppling till MMRK men även Sveriges förenade muslimer (SFM) kan sägas ha försvarat terrorister, haft ett förlåtande förhållningssätt till islamistiska terrordåd, motarbetat insatser mot terrorism, bagatelliserat skrivningar om IS-krigare och kort sagt varit extrema röster. Här är återigen MMRK seminariet 2010 centralt.
Avslutningsvis återkommer Stutzinsky till yttrandefriheten och menar att det är gärningar, inte åsikter, som ska prövas juridiskt. I förlängningen leder mål som detta tankarna till inkvisition och husförhör. Att som Doubakil och Abdullahi väcka enskilt åtal för förtal, det säger något om det samtal de vill bygga menar Stutzinsky.
Spridning okänd
Göteborgs tingsrätt ska nu avgöra om Ann-Sofie Hermansson utsatt Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi för förtal.Om uppgifterna anses vara uppgifter i lagens mening är det i princip tre frågor som ska besvaras. Har de uppgifter som spridits pekat ut de målsägande som klandervärda? Med all sannolikhet ja. Var de försvarliga att sprida? Betydligt svårare att svara på. Det beror bland annat på hur offentliga de målsägande kan anses vara?
En intressant detalj är att ingen i målet har uppgett hur stor (original)spridningen från Hermanssons blogg varit. Om rätten finner det försvarligt att uppgifterna spridits ska den även ta ställning till om de är sanna. Dom meddelas den 11 februari.
