Jag startar veckan med att läsa om den australienska cricketstjärnan Megan Schutt. Hon berättar om sin kamp för samkönade äktenskap i Australien, som landet införde först 2017. Schutt stod i förgrunden i kampanjen och fick ta emot vidriga påhopp och anklagelser. Provokationen var att hon som lesbisk vill slippa diskriminering och få gifta sig. Det är chockande att läsa om det hat hon fick möta och det gör ont att veta att många med henne drabbas, inte bara i Australien utan i hela världen inklusive i medlemsländerna i EU.

Strax innan juluppehållet förra året röstade vi i Europaparlamentet om en resolution där vi fördömde utvecklingen i bland annat Polen som hade infört så kallade hbtq-fria zoner. För några år sedan hade tanken om att något sådant skulle kunna hända inom EU i modern tid fått mig att skratta avfärdande. I dag är det allvar.

Min tidigare kollega (en britt som fick lämna i samband med brexit) gav ifrån sig ett utrop när han såg en bänkgranne i parlamentet rösta emot fördömandet av de hemska zonerna. Han utropade: ”Det är om mig och min man detta handlar!”

Jag kände hur jag darrade till av medkänsla och ny förskräckelse. Ännu en gång, en attack mot den som älskar fel person, fel kön. Mina vänner, andras vänner, barn. Ungdomar som känner rädsla att berätta vem de vill älska, vem de vill vara, vem de är. Ungdomar som är hudlösa mot hatet från vuxna, från politiker eller från skolan.

Runt om i världen ser vi hur hbtq-personers rättigheter ifrågasätts. Ett extremt exempel som jag tidigare har skrivit om är Uganda. Där förslaget om dödstraff för homosexuella ”Kill the gays” diskuterades så sent som i höstas. I Uganda är det sedan tidigare olagligt med samkönat sex som kan bestraffas med livstids fängelse. Homosexuella och andra hbtq-personer kan ha svårt att få anställning, bostäder, utbildning och vård vilket möjliggörs av lagar som tillåter diskriminering.

Det är tydligt att vi genom EU måste göra mer för att försvara mänskliga rättigheter i världen. Den hets vi nu ser drabba de som inte lever den heterosexuella normen, måste fortsatt uppmärksammas och fördömas.

Jag blir arg och ledsen när jag tänker på hur politiker använder sin makt åt att föra hatpropaganda och försvåra livet för människor som inte gjort något för att förtjäna dessa aggressioner. För mig handlar det om att dessa attacker också drabbar många av mina vänner och bekanta som skulle utsatts om de bodde i Uganda, Polen eller i något av de länder där utvecklingen är på tillbakagång.

Jag tänker också på alla de ungdomar i världen som mår ännu sämre över att inte ”passa in” när de hör om hatfulla politiker som sprider reaktionär smörja i sina länder.

Jag inser som så många gånger förr att hbtq-kampen är min, din och allas vår kamp. Den värdekonservativa våg som löper genom världen och sköljer över de liv och den lycka som hbtq-rörelsen och progressiva partier har befriat är farlig. Inget är mer fundamentalt i politiken än allas lika värde.