”Trots att de får ungefär lika stort utrymme i boken vad gäller mängd, får jag snabbt en känsla av att Malin är mer verklig än Yonova.” Lizette Romero har läst Jona Elings Knutssons debutroman om två kvinnoöden som har så mycket gemensamt och ändå blir omöjliga att förena.
Jona Elings Knutssons debut Krokodilens vändkrets beskrivs av förlaget som en roman om moderskap, dotterskap och äktenskap. Det är en vindlande berättelse om två öden som sammanflätas genom skrivandet, genom ensamheten och framförallt genom den gemensamma strukturella positionen av att vara kvinna i ett patriarkat.
I Moskva befinner sig Yonova Shatalova – kosmonauthustru, ingenjör, mor, och helt utmattad av sin omgivnings sexism, sin makes härskartekniker, och krokodilerna i sitt badkar. I Stockholm bor Malin Petterson Carlsson som är deprimerad och sjukskriven till följderna av en svår abort. Malin lever med detta utan stöd från sin kvävande heterorelation och med klassresenärens identitetkris och komplexa förhållande till den egna bakgrunden.
Ur denna sårbara position börjar Malin fiktionalisera fram Yonova Shatalovas osannolika (och delvis sanna!) historia, för att ta sig vidare från och genom sin sorg. Skrivandet blir en terapeutisk praktik, som inte bara berör ensamheten de har gemensamt, utan också de tragikomiska situationer de hela tiden hamnar i.
Vartannat kapitel följer Yonovas kamp mot krokodilerna, sin man och sina barn, och vartannat följer Malin i skrivandet och vardagen. Trots att de får ungefär lika stort utrymme i boken vad gäller mängd, får jag snabbt en känsla av att Malin är mer verklig än Yonova. Medan Malin träffar gamla skolkamrater, tittar på teve med sin tråkiga man, och hela tiden tänker på sin mamma Gunilla, på Yonova, rymden, och klassamhället, haltar Yonova i framställningen. Hon pratar mest i sovjetiska floskler, förargas över krokodilerna och spionerar på sin kontrarevolutionära granne.
Malins historia pekar ut ett innan och ett efter som ligger bortom Krokodilens vändkrets, medan Yonovas är mycket mer sluten, och detta trots att förlagan till Yonova existerar även utanför fiktionen. När jag sedan förstår att Yonova inte ens är ett förnamn i Ryssland, utan snarare ett efter- eller ett mellannamn, faller hela konstruktionen. Istället börjar jag fundera över vilka typer av begär som fungerar som motor för berättelsen om Yonova. Förenandet kvinnorna emellan blir omöjlig, då Yonova fungerar som ett medel för Malins frihet, liksom Danuta som städar i Malins badrum.
Ändå går det inte att bortse från den vilja att sammansmälta som verkar ligga till grund för denna exotism. Texten är som mest sann när den kretsar kring denna punkt, när den talar ur denna mödrarnas sårade kör:
”Det borde finnas fler mors dagar, tänkte hon. För mammor som nog inte borde ha blivit mammor, som Gunilla. För mammor som innerst inne ångrade sig, som Yonova. För dem som ville bli mammor men inte riktigt kunde, som Malin”.
Malins, och i förlängningen även Elings Knutssons, omskrivning är en kärlekshandling som upprättar en plats för Yonova, personen som hamnat så i skuggan av sin man att hon inte ens nämns i hans Wikipedia-sida. Trots det kan jag inte släppa hur otroligt karikatyrartat det är när Yonova onanerar med en Lenin-medalj.
