”Det finns ju faktiskt saker att göra om man verkligen vill komma tillrätta med de underliggande orsakerna.” Gudrun Schyman (Fi) är kritisk till att riksdagen ånyo lägger vetskapen om kvinnors villkor i arbetslivet till handlingarna och levererar förslag på åtgärder.
Jag har läst Socialförsäkringsutskottets betänkande 2019/20:SfU13; Riksrevisionens rapport om jämställd sjukfrånvaro. Där står det bland annat: ”Kvinnor är enligt Riksrevisionen sjukskrivna i nästan dubbelt så hög utsträckning som män.” Och vidare: ”Vid utgången av 2018 var kvinnors sjukpenningtal 89 procent högre än mäns.”
Det står också ”Regeringen anser att kvinnors högre sjukfrånvaro i allmänhet kan förklaras med bland annat en könssegregerad arbetsmarknad, höga prestationskrav, lägre resurser i arbetet samt dubbelarbete, det vill säga kombinationen av att förvärvsarbeta och samtidigt ha huvudansvaret för barn och hem.”
Detta är knappast någon nyhet. Det märkliga är att det inte finns några förslag på bordet för att göra något åt just detta.
Beslutet blev så här:
”Riksdagen noterar (också) att regeringen arbetar med att komma åt kvinnors högre sjukfrånvaro. Däremot anser riksdagen, i likhet med Riksrevisionen, att regeringen bör genomföra olika ytterligare åtgärder för att minska de osakliga könsskillnaderna vid sjukfrånvaro.”
Därmed lade riksdagen skrivelsen till handlingarna, det vill säga avslutade ärendet. Riksdagen riktade samtidigt en uppmaning, ett tillkännagivande, till regeringen om att ge Försäkringskassan i uppdrag att följa upp utfärdade läkarintyg för män och kvinnor och att tillsätta en utredning för att minska omotiverade könsskillnader vid sjukfrånvaro.
Alltså vad är detta? Kvinnor är mer sjukskrivna än män just för att vi fortfarande har en situation där arbetsmarknaden är könssegregerad, där kvinnor möter höga prestationskrav samtidigt som resurserna minskar och där kvinnor har dubbelarbete, det vill säga kombinerar förvärvsarbete med huvudansvar för barn och hem. Så ser det ut. Fortfarande.
Som svar på detta vill alltså riksdagen att regeringen ska tillsätta en utredning för att minska omotiverade könsskillnader vid sjukfrånvaro! Jag förstår inte vad man sysslar med!
Eller så här – jag förstår, det kan finnas (finns troligen) olikheter i bemötande/diagnosticering utifrån kön, men det finns ju faktiskt saker att göra om man verkligen vill komma tillrätta med de underliggande orsakerna, det vill säga de strukturella problemen med en arbetsmarknad där män har större makt och inflytande på kvinnors bekostnad.
-
Höj lönerna i de kvinnodominerade branscherna. Det är pinsamt att det fortfarande skiljer 3 000-4 000 kronor per månad mellan verkstaden och vården. Är inte en undersköterskas arbete lika mycket värt som en parkarbetares? Det tycker de flesta, men ska vi få rättvisa löner så måste den förhandlingsmodell där industrins fack och arbetsgivare sätter ”märket” bytas ut mot en modell där kvinnor får mer, tills gapet är utplånat. För det är ju det som det handlar om – män får mer på kvinnors bekostnad!
-
Sluta snåla! Enligt Kommunal har utvecklingen sedan 90-talet gått från att ett vårdbiträde eller en undersköterska hade hand om i genomsnitt fyra brukare om dagen, till i dag då det är tolv! Tiden finns knappast att sitta ned och prata med den äldre. Vi hör samma rapporter från flera kvinnodominerade branscher, särskilt inom vård- och omsorg men även från utbildnings- och kultursektorn.
-
Påbörja en successiv arbetstidsförkortning med målet 6 timmars arbetsdag eller 30 timmars arbetsvecka. Otaliga undersökningar och rapporter har visat vilken positiv effekt det har för hälsan. Och jämställdheten!
-
Individualisera föräldraförsäkringen. Ingen enskild reform skulle ha en så stor betydelse för moderniseringen av arbetslivet och familjelivet!
Om det skulle kvarstå några specifika omotiverade könsskillnader vid sjukfrånvaro efter att dessa reformer genomförts kan det möjligen vara berättigat med en utredning. Men angrip problemen från rätt ända först!
