– Det jag intresserar mig för är på det hela taget att skildra kvinnor från olika klasser och deras liv. Kampen kan se olika ut beroende på vilken klass de kommer ifrån, men kärnan i kampen är i grund och botten alltid densamma, säger Rubaiyat Hossain till Supriti Dhar i en stor intervju om den hyllade regissörens senaste film.
Rubaiyat Hossains senaste film, Made in Bangladesh, skildrar arbetare i konfektionsindustrin i Bangladesh, och huvudpersonen gestaltas av en verklig anställd i denna industri, en kvinna som varken har någon tidigare erfarenhet av skådespeleri eller någon utbildning. Det fanns ingen anledning att använda smink för att förvandla en utbildad och erfaren skådespelerska till rollfiguren som arbetare i konfektionsindustrin, från en ekonomiskt underprivilegierad klass. Regissören kunde använda skådespelerskans naturliga manér i porträttet av rollfiguren på vita duken, och det är här hennes talang framgår så tydligt.
Hossains första film Meherjaan skildrade Bangladeshs befrielsekrig 1971 och vållade en hel del kontroverser. Alla som vet minsta lilla om Bangladeshs historia är medvetna om att 1971 och befrielsekriget är ett mycket känsligt ämne i landet. Frågan om befrielsekriget är nästan på samma nivå som religiös dogmatism.
I en film om denna känsliga fråga visade regissören upp en mjukare sida av den pakistanska armén, vilket retade upp den bangladeshiska publiken. Publiken vägrade helt enkelt att ge efter så mycket som en millimeter och känna empati med en armé som bar ansvaret för att slakta tre miljoner bangladeshier och våldta tvåhundra tusen bangladeshiska kvinnor på så kort tid som nio månader. Som en följd av protesterna fick regissören se sin allra första film bortplockad från biograferna.
Men Hossain lät sig inte skrämmas av det. Därefter gjorde hon nämligen Under construction. I den filmen står kvinnorna står i centrum, och den blev en succé. Och hon blev äntligen accepterad av den bangladeshiska publiken.
Efter premiären på filmfestivalen i Seattle 2015 gick Under construction upp på biograferna i Bangladesh den 21 januari 2016. Filmen gick också upp på tjugo biografer i Frankrike, där den gick i många veckor. Filmen skildrar en hur en kvinna ur medelklassen, Roya, finner sig själv, med den nutida storstaden Dhaka som fond. I filmen används kontrasten mellan Royas och konfektionsindustriarbetaren Moynas liv för att ge ett unikt perspektiv på kvinnors kamp i livet i staden.
År 2016 prisbelönades Hossain dessutom vid Bangladeshs fyrtioförsta nationella filmfestival. Hon fick också flera internationella utmärkelser för filmen. När jag pratade med Hossain för den svenska tidningen Feministiskt perspektiv fick jag veta att hon fick idén till sitt tredje filmprojekt medan hon fortfarande arbetade med Under construction.
Där kom hon nära en konfektionsarbetares liv, vilket gav idén till hennes nästa film, och därför kan den på sätt och vis ses som en fortsättning på Under construction. Sedan Made in Bangladesh hade premiär i Toronto förra året har den visats på en mängd biografer i Storbritannien och Frankrike och på ett antal filmfestivaler i Portugal, Japan och Sverige. Om allt går enligt planen kommer den att gå upp i USA den 5 juni.
Resten av samtalet kretsade kring den här filmen.
Varför är det en kvinna som står i centrum i din film? Beror det på att du själv är kvinna?
– Mina idéer har alltid kretsat kring kvinnor. Det jag intresserar mig för är på det hela taget att skildra kvinnor från olika klasser och deras liv. Kampen kan se olika ut beroende på vilken klass de kommer ifrån, men kärnan i kampen är i grund och botten alltid densamma. Men kampen är förstås avhängig av hennes socioekonomiska och kulturella status. Lockelsen i att få arbeta med verklighetstrogna rollfigurer är också en del av mitt filmskapande.
Vilken klass tillhör huvudpersonen i ”Made in Bangladesh”?
– Huvudpersonen bygger på en verklig konfektionsindustriarbetare, som heter Daliya. I filmen heter hon Shimu. Hon gestaltar sitt eget liv i filmen. Dalia har arbetat i konfektionsindustrin i många år, har tagit makten över sitt eget liv och tagit hand om hela sin familj, inklusive föräldrar och syskon. Hon har lett den lokala fackklubben som dess ordförande. Hon har alltid haft en stark röst när det gäller att stå upp för sina egna rättigheter. Hon har varit tvungen att kompromissa med sin man därhemma och med sin chef på jobbet. Så blev hon mamma. Hon lämnade sitt barn hos sin mamma och reste till Jordanien för att arbeta, för att hon kunde tjäna mer pengar där. Hon kom hem från Jordanien efter ett år och var utan jobb ett tag, och det var då hon arbetade med filmen. Efter ett tag blev det helt enkelt omöjligt för henne att vara kvar hos sin man längre, så hon var tvungen att skilja sig från honom.
De här konfektionsindustriarbetarna, kvinnorna som kommer från byar långt borta och börjar leva i storstaden. Hur ser du på de här kvinnorna?
– Jag ser det som en väldigt positiv förändring. De här kvinnornas sätt att gå omkring i det offentliga rummet, så kan jag inte göra själv, trots att jag kommer från en mycket mer privilegierad samhällsklass. De är väldigt frispråkiga, modiga och handlingskraftiga. Det är väldigt få av dem som är stelbenta. De är också väldigt försigkomna när det gäller att fatta beslut. Många av dem är ensamstående mödrar, men de arbetar på ett väldigt klokt sätt, de tar saken i egna händer. Jag tror att en revolution har ägt rum i just den här samhällsklassen. De är inte längre bara offer. Nu kan de stå upp för sig själva, slå vakt om sig själva. Om de inte kommer överens med sin partner kan de numera till och med tänka sig att skilja sig. De har den styrkan.
– Man skulle kunna säga att de här kvinnorna, mellan arton och tjugofem år gamla, har lyckats ta sig ur dessa så kallade stereotyper. De bär sällan sari, de klär sig i shalwar kamiz för att det är bekvämt, de går på skönhetssalong, de går på bio, de dansar. Och de har fått ett slags självständighet, de behöver inte längre vara beroende av någon annan. I stället är det många andra som nu är beroende av dessa kvinnor.
– Jag har lagt märke till en annan intressant sak: när de går till jobbet på morgonen, till konfektionsfabriken, säger de att de ska till ”kontoret”. Det här arbetet fungerar som ett slags mental frihet för dem. Det har varit inspirerande för mig.
Daliya Akter är konfektionsindustriarbetaren vars liv Made in Bangladesh är baserad på.
Berätta lite mer om Shimu, huvudpersonen i Made in Bangladesh.
– Ett par dagar efter att jag hade träffat Daliya sa hon till mig: ”Det är kört om man gifter sig, kört om man låter bli”. Det stannade kvar hos mig, och det var därför jag använde den dialogen i min film. Som person är Daliya väldigt entusiastisk. Det gjorde starkt intryck på mig! Medan vi pratade kände jag att hon har en medfödd feministisk hållning inom sig som är djupt rotad. Hon har axlat alla rollerna på samma gång. Dotter, hustru, mamma och fabriksarbetare. Trots att hon är från en by på landet så är hon modig nog att stå upp mot dessa väldiga strukturer. Hon är väldigt självsäker. Från att ha varit en helt vanlig flicka blir Daliya, och Shimu, en enastående modig individ, och det är där hon har sin styrka. På sätt och vis har kvinnor från den klass som Daliya tillhör större makt att fatta sådana beslut än kvinnor ur samhällets mer privilegierade klasser.
I dagens Bangladesh ser utvecklingen för kvinnorna ut att gå åt olika håll. Hur skulle du vilja beskriva detta?
– Alltså, i en bangladeshisk kontext kan man se att självaste premiärministern, parlamentariker, chefer för många organisationer och till och med inom det privata näringslivet, är kvinnor. Det innebär att kvinnornas närvaro i den offentliga sfären har ökat. Livet i privatsfären har dock inte förändrats särskilt mycket. Den lilla förändring vi kan se har möjliggjorts tack vare de ideella organisationernas verksamhet. När jag jobbade på nittiotalet såg jag hur de ideella organisationerna arbetade för att låta kvinnor ta makten över sina egna liv. Men numera har organisationerna inte samma verksamhet som tidigare. Dessutom har det aldrig funnits någon feministisk rörelse i vårt land. Det arbete som utförs är splittrat. Och jag skulle vilja säga att organisationernas arbete är ungefär som att sätta på ett plåster. Det döljer ärret tillfälligt. Men det finns ingen som skapar en stark rörelse, det finns ingen solidaritet, oavsett om man talar om kvinnoorganisationer eller om kvinnligt ledarskap.
Våldet mot kvinnor har ökat väldigt mycket sedan tidigare. Tror du att det har något att göra med att kvinnor tar makten över sina egna liv?
– Det är vår stora olycka att när kvinnor tar makten över sina egna liv så ökar också våldet och övergreppen mot kvinnor, vi ser hur mängden övergrepp förändras. Och vi hör aldrig att det skipas någon rättvisa för de här övergreppen. Dessutom har vi ett väldigt totalitärt samhälle. Men det finns faktiskt några få positiva förändringar mitt i allt det här. Förut var till exempel vanligt med våldtäkt, men nu betraktas det faktiskt som ett brott. Å ena sidan gör glamour och skönhet att kvinnor betraktas som sexobjekt, men å andra sidan blir deras berättelser hörda. Det är en positiv förändring.
Du säger att det inte finns någon solidaritet inom kvinnorörelsen. Varför tror du att det är så?
– Det stämmer att kvinnorna på senare tid har flyttat fram sina positioner, så är det faktiskt. Samtalen kring feminism börjar bli mer högljudda, men i de flesta fall framställs det i ett negativt ljus. Det här bakslaget började med Taslima Nasrin. Dessutom har genusvetenskapen aldrig blivit en del av det etablerade utbildningsväsendet i Bangladesh, så som det har blivit i andra länder runt om i världen. Det måste börja med universitetsvärlden, medvetenheten måste börja växa underifrån. Annars kommer splittringen och avsaknaden av en enad plattform att fortsätta dominera.
Vad har du för projekt på gång härnäst?
– Jag skulle vilja arbeta med kvinnliga gästarbetare. Jag såg Daliya, huvudpersonen i Made in Bangladesh, hur hon lyckades ta sig till Jordanien som gästarbetare och lämna sin ettårige son hemma, och jag blev förvånad över hur modig hon var. Så jag bestämde mig för att nästa film jag gör ska handla om deras liv. Jag samtalar redan nu med sådana kvinnor. Trots att det förekommer så mycket övergrepp, tortyr, rädsla för död och våldtäkt, lämnar dessa outbildade kvinnor sina makar och barn och åker och arbetar i länder i Mellanöstern bara för att överleva. De här kvinnorna har varken någon framtid eller något nu.
