Sverige var först ut med att lansera en feministisk utrikespolitik och har fått efterföljare i Kanadas, Frankrikes, Spaniens och Luxenburgs regeringar. I januari lanserade även Mexiko sin egen feministiska utrikespolitik och nu har en grupp kvinnorättsorganisationer, under ledning av internationella kvinnoforskningscentret ICRW, identifierat fem nyckelkriterier som en sådan politik behöver inkludera: syfte, definition, räckvidd, förväntade resultat och referensramar, samt planer för genomförandet. Detta inför de konferenser som planerats inom ramen för FN:s jämställdhetsagenda Generation equality, vars möten skjutits på framtiden med anledning av coronapandemin.
Syftet är att skapa verktyg som säkerställer att fler länder kan bygga vidare på de åtaganden FN:s medlemsländer gjort för att åstadkomma jämställdhet genom kvinnokonventionens handlingsplan Pekingplattformen, som fyller 25 år i år. En agenda som också omfattar FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor fred och säkerhet, som antogs för 20 år sedan. Mabel Bianco, ordförande för kvinnoforskningsstiftelsen FEIM, är en av de aktivister som deltagit i arbetet.
– Som del i den latinamerikanska och karibiska feministrörelsen ser jag den feministiska utrikespolitiken som ett stort framsteg mot jämställdhet på nationell, regional och global nivå. Därför förespråkar vi att våra regeringar följer Mexikos exempel och definierar feministisk utrikespolitik som ett bidrag till åtagandena i Pekingplattformen.
