Jag gör som många andra som har möjligheten och praktiserar distansarbete just nu. I teorin borde det ge mig mer tid för inläsning. Den tid jag annars hade använt för att transportera mig borde ju rimligtvis frigöra flera timmar i veckan. Tyvärr verkar det inte finnas några sådana samband. Jag befinner mig i en konstant stress mellan uppgifter. Det kan ha något att göra med att mina barn också praktiserar distansundervisning och befinner sig härhemma, understimulerade och aktiva.

I veckan lyckades jag ändå utöver det vanliga mötena, ta mig tid att läsa ett par rapporter, som jag har samlat på mig sedan tidigare, bland annat rapporten Gender equal cities från EU:s program Urbact.

Syftet med rapporten är att informera kommuner om hur de med politiska åtgärder och initiativ som tar hänsyn till jämställdhetsaspekter kan förbättra vardagen. Rapportförfattarna visar hur kommuner kan ta några enkla, praktiska steg mot jämställdhet mellan könen genom datainsamling, politiska åtgärder och rådgivning.

Genom att använda statistik och genom att ställa rätt frågor kan kommuner undvika många könsorättvisor. Ett exempel i rapporten är hur man i Râmnicu Sărat, Rumänien, upptäckte att kommunala idrottsanläggningar i oproportionerlig utsträckning användes av män. Efter samråd med kvinnor kunde staden vidta billiga åtgärder – till exempel förändra sitt sätt att göra reklam för tjänsterna, samt erbjuda träningstider endast för kvinnor.

När jag läste om detta slogs jag av egna minnen från min ungdom, när jag stod och hejade på killarna som spelade hockey och mindes det enorma engagemang som fanns runt dem. Vi tjejer, och våra ridlektioner eller tävlingar, kom inte i närheten av detta engagemang, vare sig från föräldrar eller andra ungdomar än utövarna. Detta har säkert ändrats i dag, men jag funderar fortfarande på vilken skillnad det var i engagemang för killarnas sportutövande och tjejernas dito.

Jag minns också att det även i Sverige framkom för ett antal år sedan att kommunerna gynnar killars fritidsverksamhet oproportionerligt mycket. I dag är verksamheterna förstås mer integrerade, men fortfarande återstår många konstiga värderingar när beslut om tider för träning ska fördelas eller när det fattas beslut om vilken sport som ska gynnas i kommunkassan.

Det är uppfriskande att läsa rapporter som belyser dessa strukturer och där det ges konkreta tips på hur kommunerna kan få slut på orättvisorna. Låt oss i återuppbyggnaden efter Coronakrisen bygga ett bättre samhälle. Det finns stora möjligheter att ställa om så att jämställdhet är krav när gemensamma medel ska fördelas!