Den 14 oktober 2019 begärde Indra queer trans och tjejjour utträde ur Unizon, som organiserar kvinnor-, tjej- och ungdomsjourer i Sverige. Den 31 januari 2020 gjorde Stjärnjouren i Sundbyberg samma sak och näst på tur var Uppsala tjej- och transjour som den 3 april begärde sitt utträde.

Samtliga uppger att de har försökt föra en dialog med riksförbundet, men vid ett möte under hösten 2019 stod det klart att Unizon inte var ett riksförbund för dem. Kort tid inför mötet fick jourerna ta del av ett underlag, där Unizon ger sin syn på könsidentitet och transinkludering.

Där beskrivs också hur jämställdhetsarbetet ska bevaras och förstärkas ”när transpersoner inkluderas i politik, organisationer och verksamhet”. I materialet finns flera formuleringar som enligt jourernas uppfattning misstänkliggör transpersoner, och dessutom bygger på felaktiga påståenden. Feministiskt perspektiv har tagit del av underlaget och kan konstatera att det är i stort sett samma text som den Sveriges kvinnolobby, där Unizon är medlem, lagt upp på sin hemsida.

Transfobisk diskurs

Uppsala tjej- och transjour ser Unizons ställningstagande som en del i av en transfobisk diskurs i samhället som är direkt skadlig för transpersoner, en av målgrupperna som jouren vänder sig till, och konstaterar i ett pressmeddelande att:

”Den tid och energi vi ägnat åt att försöka förändra riksförbundets inställning till transinkludering i jourrörelsen, kommer komma våra stödsökande bättre till gagn på annat sätt.”

Att det dröjde ända till april innan Uppsala-jouren lämnade Unizon beror på den tid det tagit att bygga upp en egen hemsida, chattverktyg och plattform. Tillgången till en färdig plattform är en av fördelarna med medlemskapet i ett riksförbund och det finns fler, som möjligheter till erfarenhetsutbyte, kunskapsutveckling och samarbete.

Riskerar att stå utan stöd

När regeringen nu avsätter 100 miljoner kronor för att öka ideella organisationers möjligheter att ge stöd till våldsutsatta under coronakrisen, är transpersoner en av de grupper som stödet förväntas nå. Men chansen att ta del av finansieringen är mindre för de jourer som inte tillhör en riksorganisation. Det berättar Chris-Emelie Denstedt, samordnare på Uppsala tjej- och transjour.

Emilia Eriksson på Indra queer-, trans- och tjejjour, som var först att fatta beslut om utträde, ser också ett värde i att tillhöra ett riksförbund, men de alternativ som finns just nu är inte aktuella. Den motsättning mellan jämställdhetsarbete och transinkludering som kommer till uttryck i både uttalanden och det underlag som skickades ut till transjourerna i höstas höll Unizon fast vid under mötet, berättar Eriksson:

– Vi förstod att vi inte alls håller med varandra. Vi upplevde att vi behövde ta avstånd, för de har gjort felaktiga och misstänkliggöranden uttalanden om könsidentitet. Vi har gärna velat, för vår målgrupps skull, meddela att det här är inget vi står för och vi går nu ur, men också väcka frågan och skapa debatt.

Felaktiga exempel

Ett exempel på felaktighet som Unizon brukar framhålla är att många unga flickor och kvinnor ifrågasätter sin könsidentitet som en reaktion på ojämställdhet. Att orsaken skulle vara samhällets normer och förväntningar om hur kvinnor ska vara och se ut.

– Vi vet att så inte är fallet, eftersom vi har daglig kontakt med vår målgrupp. Det är inte det som händer när en funderar på sin könsidentitet, säger Emilia Eriksson.

Feministiskt perspektiv ställde tre frågor om transinkludering med anledning av de tre transjourernas utträde i samband med Unizons kongress, där Olga Persson efter tio år som generalsekreterare valdes till förbundsordförande och beskrev det som att riksförbundet är på väg in i en ny era. Persson har valt att svara via mejl, och hänvisar till svaren nedan även gällande två uppföljande frågor: dels huruvida Unizon till kvinnor räknar transkvinnor och ickebinära, samt om det har varit en medveten strategi att dessa gruppers kamp för ett samhälle fritt från våld ska föras utanför Unizon.

Var ställningstagandet om transinkludering förankrat bland övriga medlemsjourer?

– Väldigt få jourer har lämnat Unizon under de senaste tio åren, men många har tillkommit och valt att bli medlemmar, vilket glädjer oss och gör oss till en starkare rörelse. 2011 hade Unizon 97 medlemmar och 2020 har vi 138 medlemmar. Det är inte konstigt att jourer lämnar eller tillkommer i förbundet. Det är tvärtom bra att våra medlemmar funderar noga på sin egen värdegrund och om den är förenlig med Unizons stadgar och vision.

– Allt Unizons arbete utgår från våra medlemmar och utifrån våldsutsatta kvinnors och barns erfarenheter av mäns våld. Våra stadgar, FN:s Kvinnokonvention och de jämställdhetspolitiska målen ligger även till grund för våra policydokument och olika ställningstaganden. Styrelsen, som består av representanter från Unizons medlemsföreningar och är vald av medlemmarna på kongressen, har som uppgift att formulera hur förbundet ser på olika sakfrågor. Medlemmarna påverkar genom att lämna in motioner, delta i valberednings- och styrelsearbete, delta på medlemsutbildningar och genom att ha en kontinuerlig dialog med styrelse och kansli.

Togs det upp på kongressen?

– Nej, ingen sådan motion eller proposition hade kommit in för kongressen att behandla. Det har heller aldrig tidigare inkommit någon motion om våra stadgars kvinno- och barnperspektiv.

Hur ser du på den här utvecklingen och dess konsekvenser?

– Det pågår som alla förmodligen känner till en väldigt stor inom-feministisk debatt om detta och vi följer den noggrant, särskilt den internationella diskussionen där den i flera länder är mycket mer levande än här. Vi arbetar ständigt inom förbundet med att ha ett kvinnoperspektiv på alla samhällsfrågor såsom psykisk ohälsa, kroppshat, våld, relationer och sexualitet.

– Vi ser en långtgående trend där jämställdhet mellan kvinnor och män har omskrivits till jämlikhet, och där normkritik och inkludering är en ursäkt för att ta bort kvinnor och flickor ur styrdokument och resurssättning. Internationellt är den diskussionen livlig men i Sverige har det varit förvånansvärt tyst från media om detta. I många kommuner har det nationella jämställdhetspolitiska målet om att mäns våld mot kvinnor ska upphöra blivit könsneutralt när det ska göras lokalpolitik av det, hur blev det så? undrar Olga Persson.

Intern dialog

Enligt företrädare för jourer som är kvar i Unizon, och som Feministiskt perspektiv varit i kontakt med, förs nu en intern dialog om det underlag som transjourerna fick ta del av i höstas. Därför vill de inte för närvarande kommentera frågan, men betonar att de ser arbetet med transinkludering som viktigt.

Emilia Eriksson på Indra queer-, trans- och tjejjour kan inte i jourverksamheten se att inkluderingsarbete behöver försvåra för jämställdhetsarbetet. Tvärtom. Chris-Emelie Denstedt delar den bilden och exemplifierar med hur hon anser att Unizon ser på transvård:

– Unizons syn på transvård är problematisk och utgår från en binär, snäv syn på kön. Att vi är en transinkluderande jour betyder inte att vi inte kan se brister i transvården,
men det motsäger inte behovet av transvård.

Specifik utsatthet

Även om erkännandet av transpersoners existens är mycket mer utbrett nu än för bara tio år sedan – och samtalet har förflyttats så att det handlar mer om både specifik utsatthet och behov – anser Chris-Emelie Denstedt att debatten så ofta utgår från okunskap och rädsla att den blir svårt att bemöta.

– Antingen ska man vara för allt eller mot allt. Verkligheten är så mycket mer komplex än så.

Emilia Eriksson tycker också det är svårt att kommentera debatten, och har en kluven inställning till huruvida mer debatt behövs:

– Om vi faktiskt har helt olika syn på könsidentitet eller intersektionalitet eller inkluderingsfrågor är det jättebra om det synliggörs. Däremot fyller debatten inte alltid en funktion i arbetet med att nå vårt mål, att nå unga som mår dåligt eller är våldsutsatta, även om det fyller en funktion i opinionen.