”Vad gör det med oss att det helt plötsligt är legitimt att sitta och titta på när en människa mördar en annan? Som att förr stå på torget och titta på när folk blev hängda.” Alle Eriksson om varför det verkar så svårt för alla som inte drabbas av rasism att visa solidaritet.
Nu ska ni få höra! Jag är så trött, så in i märg och ben trött. Jag har blivit som beroende. Varje dag säger jag att jag ska ta en paus från sociala medier, för det gör ont hela tiden. För hela tiden och om och om igen ska jag bevittna övergrepp som begås mot svarta. Till exempel har jag inte kunnat titta på filmen där George Floyd dör. Där han lynchas. För hur ska jag kunna titta på ett mord?
Det är som att logga in på internets mörkast ställen och ladda ner en snuffmovie. Vad gör det med oss att det helt plötsligt är legitimt att sitta och titta på när en människa mördar en annan? Som att förr stå på torget och titta på när folk blev hängda. Och för guds skull, missförstå mig rätt.
Jag är tacksam till den och de som filmade, för utan dem skulle dessa mord och övergrepp få fortsätta (och det kanske de kommer ändå), i det tysta. Men jag kommer aldrig förstå vad det är som gör att ni, som inte direkt drabbas av rasism mot svarta, inte kan visa solidaritet genom att till exempel tro på de OTALIGA vittnesmål från bland andra svenska, rasifierade ungdomar om hur de systematiskt blir utsatta för övervåld och rasprofilering av svensk polis.
Vad är det som gör att ni måste se hur en polis dödar en svart man för att tro på det vi säger om och om igen? Institutionaliserad rasism finns. Strukturell rasism finns. Inte bara i USA, the land of the free (tillåt mig skratta), utan också här och i många andra länder. Jag säger som Asynja Grey: Jag vill inte ha ditt medlidande, jag vill att du gör någonting. Även när vittnesmålen kommer från närmare håll. Lyssna först, agera sen. Välkommen in i kampen.
