Kirunas stora betydelse för bygget av nationen Sverige blir tydlig i Arkdes utställning om stadens historia – ett ambitiöst projekt som tillför viktiga perspektiv, men också hade haft nytta av att ta in en konstexpert, skriver Paulina Sokolow.
ArkDes utställning Kiruna forever tar nästan andan ur en med sin snudd på övermodiga ambition att berätta hela Kirunas historia. Såväl den torrt cyniska som det poetiska och nästan viskande. Kolonialism, exploatering, globalisering och flexibilitet. Allt inom den kapitalistiska logiken ryms i berättelsen, även motståndets röster och kamper.
Jordens kärna består av flytande järn och en andel av jordytan innehåller järnmalm. En sådan plats, med anhopning av järnmalm strax under marken, är Kiruna, eller Giron, ortens samiska namn. Kring gruvan har ett unikt samhälle vuxit fram. Med hjälp av en tillsats av kol kunde järnet bli hårdare och därmed inleddes den armerade tidseran, ett skede vi ännu i högsta grad befinner oss i. Skeletten till alltifrån Katarinahissen till lyxhotellen i Abu Dhabi.
Hålet under jorden i Kiruna är det största i världen som människan orsakat och nu måste hela staden flytta. Eller vänta. Vems ordval är det? PR-byråns? De nya chefsarkitekternas? Om det är något som utställningen Kiruna forever gör klart, så är det att det knappast är fråga om en flytt. Snarare en helt ny stad som ska förverkligas av några lyckligt lottade innehavare av feta uppdragskontrakt. Den gamla staden, den som inte heller var något fast och en gång för alla given, rivs och förblir bara kvar i minnet hos dem som såg den med egna ögon.
Kiruna forever, en titel lånad ur White arkitekters projektbeskrivning av deras ”masterplan” antyder ambitioner med romerska proportioner. Rent fysiskt inleds utställningen med ett konstverk, Outi Pieskis monumentala Ruossalas bàlgàt, Korsande vägar från 2014. Den bedövande vackra mobilen svävar strax över besökaren, som därmed befinner sig mitt i den. Verket består av ylletrådar som spunnits till fransar, liknande de på traditionella samiska sjalar. Men trådarna har upphört att finnas till för praktiska ändamål och istället blivit en del av ett böljande landskap. En stark påminnelse om hur Kiruna/Giron har setts med andra ögon än med industrimannens eller kartografens. Därefter inleds en mer kronologisk exposé över staden som naturresurs. Den första kartan över det som var samiska marker benämns staden som Fredrichs Berg efter kung Fredrik I. Några årtionden senare har samma område styckats upp i fyrkanter enligt kolonial rationalitet.
Ruossalas bálgát – Crossing Paths. Korsande stigar, av Outi Pieski.
Foto: Jussi Tiainen
Sábmi with only Sámi place names, 1975.
Av Hans Ragnar Mathisen
En av de stora insikterna vid en genomgång av utställningen är hur viktig staden ansetts ur nationellt perspektiv. Tidens mest uppburna arkitekter, de som byggde Välfärdssverige, var de som fick de prestigefulla uppdragen. Ralph Erskine, Artur von Schmalensee och Hakon Ahlberg. De visionära fotografierna från det tidiga sextiotalet förebådar inte bara månlandningen, utan ett ultramodernistiskt samhälle på mars. Ingen dekor, inga historiska referenser. Bara vidder och hisnande vinklar. Framtiden. Av utställningstexten förstår man snart att det mesta inom en nära framtid, eller nyligen, jämnats med marken. Ett kulturarv utan arvtagare.
Det känns generöst med alla perspektiv som erbjuds: antropocen, arbetarorganisering, Sverige som kolonialmakt och hur dess språk tvingar sig på med våld in i våra dagar med förnyad styrka väcks och berörs i Kiruna forever. En höjdpunkt är utställningens dova slutackord, en arkeologisk rekonstruktion av aulan i Artur von Schmalensees stadshus. Här ägde, bland mycket annat förstås, alla möten, samtal och diskussioner rum i samband med den stora gruvstrejken 1969. Ett tema som konstnären Ingela Johansson tittat närmare på i ett mångårigt projekt. I hennes installation, intill den ursprungliga talarstolen spelas händelserna upp då 4 500 arbetare gick ut i vild strejk för bättre villkor.
Tankar som dröjer kvar efter besöket är att det lovvärda initiativet att inkludera ett stort antal konstverk både är lyckat och misslyckat. Å ena sidan tillför, i synnerhet Johanssons och Pieskis verk, viktiga perspektiv. Å andra sidan hade det arkitekturkunniga curatorsteamet haft stor nytta av att ta in en konstexpert. Tyvärr blir många av verken placerade i kluster vid sidan om som ”exempel på konst”, snarare än de ges rollen som de verkliga fjärrskådarna.
