”Det finns absolut ingenting som är nytt eller radikalt med transfobi. Personen är istället en i mängden av oerhört många feminister, historiskt och än i dag, som sprider myter för att befästa sin egen position”, skriver Bilan Osman.
Som svart kvinna, som svart feminist har jag spenderat en livstid med att söka efter systerskapet andra feminister talar om. Ett som backar en och ser min (vår) kamp som sin egen. Jag har befunnit mig i rum som inte är mina, försökt övertala mig själv om att kampen som diskuteras är för oss alla. Istället har jag lämnats med en känsla av att jag gör jobbet för andra och deras rättigheter. Det som kvinnor i min släkt gjort så många gånger förr, för kvinnor som aldrig haft deras rygg.
Därför förvånar det mig inte alls när jag läser transfoba uttalanden av profilerade feminister. Jag känner igen mig i den exkluderingen, även om jag aldrig kommer att veta hur just denna känns. Det som däremot förvånar är andras tystnad. Inte för att jag förväntar mig mer, jag menar; vad finns det att förvänta sig av personer som historiskt aldrig funnits där? Det som förvånar mig är att fler ännu inte ser vikten av alliering. Att detta är avgörande, inte för att somliga bör ’hjälpa’ andra, men för att andra (i detta fall, transkvinnor, transpersoner i allmänhet) flyttat fram positionerna för oss alla. Jag vore ingenting utan systrar och syskon som är trans.
Feminismen har alltid varit transexkluderande. Just därför är det häpnadsväckande med feminister som uttrycker sig transfobiskt och sedan låtsas som att detta gjort dem till offer för ’cancel culture’.
Det finns absolut ingenting som är nytt eller radikalt med transfobi. Personen är istället en i mängden av oerhört många feminister, historiskt och än i dag, som sprider myter för att befästa sin egen position. I detta fall gentemot patriarkatet och på vägen så kastar de syskon under bussen. Inte heller är ens illusioner om ”deplattformering” något i jämförelse med villkoren för transpersoner.
Bara detta år har oräkneligt många transpersoner mördats. Av de få som når våra nyhetsflöden är merparten transkvinnor. Detta i en samtid då somliga feminister blundar för hur våldet och morden på transkvinnor hänger ihop med patriarkatet.
Om en tror att tillvaron som ciskvinna är på något sätt jämförbart eller tom värre (!) än den är för transkvinnor så bör en inte få en plattform till att sprida skiten. En kan kalla det cancel culture, jag kallar det basic rörelsestrategi. Och basic trygghet för de av oss som ger vårt förtroende till en rörelse som vi förväntar oss har vår rygg.
Att vara feminist är inte ett jobb, det är en idé. Om en brister i detta ser jag ingen anledning till varför personen ska fronta en rörelse i allas våra namn.
