”Att framställa sig som ’det äkta folkets röst mot eliten’ har varit varje populists modus operandi sedan statskonstens begynnelse. Sättet internet har underlättat den strävan på kan inte överskattas”, skriver Mattias Irving, som reagerat på typiskt utspel av EU-parlamentarikern Tomas Tobé (M).
Moderaternas EU-parlamentariker Tomas Tobé skriver i Aftonbladet att regeringen är förpliktad att ”lyssna på folket” i fråga om invandringen, och verka för att strama åt den redan tuffa asylpolitiken. En undersökning utförd av Demoskop har nämligen visat att en majoritet vill se att asylinvandringen ska minska.
Problemet med Tobés position är att den försöker tvinga fram ny politik med hjälp av gamla fakta. Det har nämligen alltid funnits en majoritet emot ökad invandring. Men det är bara under vissa tider, som delar av 90-talet och under 10-talet, som detta blivit en mobiliserande fråga. Annars har det varit en ljummen slentrianattityd, inget som påverkat vad folk lagt sin röst på. Man kan som bekant ha en åsikt i en fråga men inte känna särskilt starkt för den.
Därför är det en överlevnadsfråga för de invandringsfientliga partierna i riksdagen, dit vi numera tyvärr tydligen även får räkna M och KD, att denna fråga fortsätter ligga högt på dagordningen fastän Sverige nu i ett antal år har tagit emot relativt få flyktingar. Om frågan tappar emotionell laddning kommer de förlora delar av sin väljarbas. Det är i denna kontext som man måste läsa Tobés utspel.
DN:s senaste granskning av partiernas styrkeförhållanden online visar att Sverigedemokraterna, det parti vars överlevnad är starkast knuten till att frågan om invandring fortsätter engagera, har en online-närvaro som är dubbelt så stor som alla de övriga partierna tillsammans.
Om vi övriga ska ha en chans att bryta igenom den kompakta, överskuggande SD-dominansen i debatten måste vi tänka om, nu. Inte vänta till 2022.
M har redan valt spår, vilket Tobé inte är den förste att upplysa oss om. Alla som har följt ledande M-företrädares utspel i sociala medier de senaste åren vet att partiet avser hantera den högerextrema flodvågen genom att flyta medströms. Nu påstår högprofilerade M-riksdagsledamöter i sociala medier att journalister i public service saknar yrkesheder. De kallar förortsbor ”Adidasriddare” och försvarar användandet av n-ordet. Alternativet att sjunka till dessa nivåer existerar inte för oss i arbetarrörelsen.
Jag har själv suttit med på planeringsmöten och hört politiska analytiker som till följd av SD-dominansen i sociala medier genuint tror att hela svenska folket bara bryr sig om frågor om invandring och kriminalitet. Insikten har inte landat hur liten den aktiva SD-mobben är (gruppen aktiva näthatare i Sverige uppgår till cirka 100 000 personer, det vill säga bara 1,3 procent av den totala väljarkåren), och hur många av Sverigedemokraternas väljare som inte alls deltar i debatten.
Likväl leder SD:s målmedvetna aktivism till att invandring förblir en viktig fråga i debatten. Men detta ger inte hela bilden. Jag har själv pratat med en partistrateg som sett detta som ett entydigt bevis på att Socialdemokraterna måste bli ännu mer restriktiva. Det hade inte gått upp för hen att en stor del av samtalet förs av förs av folk som försvarar asylpolitik.
M har förstås tillgång till samma data som vi i S, och gör sannolikt ungefär lika kvalificerade analyser efter den som vi gör. Problemet är att svaren man får beror helt och hållet på vad man mäter. Kvantitativa analyser av sociala medier är extremt känsliga för manipulation i vår tid.
Att framställa sig som ”det äkta folkets röst mot eliten” har varit varje populists modus operandi sedan statskonstens begynnelse. Sättet internet har underlättat den strävan på kan inte överskattas: bland mycket annat har vi falska konton, bottar och algoritmer som gynnar extremhögern samt extremt inflammatoriska ”nyhetssidor” med SD-profil, skräddarsydda för att väcka indignation och interaktion. Tekniken är ny, men principerna uråldriga.
Tobé riskerar snart att bittert erfara att en demokrat som spelar med i detta populistiska spel och successivt krymper vilka som (till skillnad från ”Adidasriddare” och korrupta journalister) räknas till det ”äkta folket”, målar in sig i ett hörn av krympande demokratisk legitimitet och isolerat väljarunderlag.
Det är samma väg som Republikanerna har gått i USA, och de har enbart lyckats hålla sig politiskt relevanta genom intrikata rösträkningssystem som gjort att republikanska röster kommit att väga tyngre än demokratiska. Om Moderaterna i Sverige fortsätter att vandra ner längs samma populistiska stig kommer de att finna att de i sin iver att göra sig till kompis med 1,3 procent av svenskarna har alienerat betydligt större grupper. För oss andra är läget fortsatt hopplöst, och kommer fortsätta att vara det tills vi gör något drastiskt.
För 1,5 år sen såg jag januariavtalet som en dyrköpt tidsfrist för arbetarrörelsen. Den tiden rinner iväg nu, och jag ser oss inte mobilisera som vi borde. Tobés väg är inte vår. Vi har att antingen ta vara på nuet eller förlora framtiden.
