”Vi vill visa på problem och kränkta rättigheter som väcker empati, men framför allt inspirera till solidaritet”, skriver Carmen Blanco Valer för Coordinadora Feminista Latinoamericana inför samtal på Feministiskt forum som inleds på onsdag.
Vi som i våras tog initiativet att sammanlänka oss i Coordinadora Feminista Latinoamericana (Latinamerikanskt feministiskt samordningsorgan) för att synliggöra de feministiska kamperna i Latinamerika i den svenska kontexten, hade tänkt oss som ett steg i denna process att delta i Feministiskt forum Stockholm. Vi ville då dela med oss av den energi och inspiration som det feministiska uppsvinget i vår region väckte genom bland annat kreativa feministiska uttryckssätt. Men så bröt coronapandemin ut, Feministiskt forum ställdes in, den feministiska vågen i Latinamerika ebbade ut på grund av hälsokrisen och även våra planer fick frysas.
I takt med att pandemin växte ökade vår oro för oss själva och våra nära och kära i Sverige, inte minst vänner som arbetar inom sjukvård och omsorg som insjuknade och som dag för dag såg döden i vitögat. Men snart flyttades fokus för vår oro till Latinamerika, den region i världen där pandemins epicentrum nu var. Vi ängslades över familj, släktingar och vänner, men vi oroades även över de politiska följderna.
Vi visste att hälsokriser och naturkatastrofer ofta leder till att sekellånga strukturer såsom kolonialism, patriarkat, rasism och social ojämlikhet blir starkare. Systemet kan då rättfärdiga både ekonomiska åtstramningar, inskränkningar av demokratiska fri- och rättigheter samt rätten att protestera. Det går att tumma på arbetsrätten, militarisera utan hinder, höja priser på basvaror, etcetera. Allt med hänvisning till ”pandemin”. På så sätt befarade vi att folkliga vinningar som tagit decennier att uppnå snabbt kunde gå förlorade i namn av ”nödläget” och med hjälp av undantagslagar.
Vi visste även att de minst fyra decennier av nyliberala diktat, om än under demokratiska fasader i många av våra länder, hade sett till att sjukvården utarmats till ett minimum så att bara de rika har råd att få bra sjukvård. Vi visste också att många människor på landsbygden, bland de urfolk, småbrukare och afroättlingar aldrig ens fått träffa läkare eller besökt ett sjukhus tidigare under sitt liv. De kunde aldrig ens känna av nedskärningarna i något som aldrig funnits där innan.
Medan pandemin fortskred ängslades vi även över hur det patriarkala våldet blomstrade i en världsregion med redan höga tal av femicid och transcid (mord på kvinnor och transpersoner). Vi kunde gissa att för alltför många kvinnor och barn skulle påbuden om att ”stanna hemma” omvandla livet till ett helvete. Men mitt i denna situation av att leva mellan två världar, fann vi under våra digitala möten förståelse hos varandra som lika maktlösa beskådade förödelsen som pandemin orsakade i våra respektive länder. Och så småningom började vi se ljusstrimmor av hopp mitt i mörkret.
Hoppet kom ur den kollektiva styrkan och solidariska initiativ som växte fram inom de sociala rörelserna. Gamla metoder som använts vid kriser väcktes till liv längs hela regionen. Frivilliga krafter och solidariska grupper ställde upp med soppkök, livsmedelspaket, jourtelefoner och härbärgen för både transpersoner och kvinnor med barn. Aven urfolkens anmödrars kunskap kring traditionella läkeväxter kom väl till pass om än inte för att ta kål på viruset åtminstone för att lindra symptomen och stärka immunförsvaret – ofta det enda som folk utan jobb och pengar kunde få tag i.
Därför vill vi nu dela med oss av en del av dessa initiativ som växt fram bland kvinnor, män och transpersoner som utifrån klass, etnicitet, ”ras”, ålder, kön, funktion, sexualitet med mera varit mest utsatta. Även om vi vet att situationen i Sverige är en annan vill vi visa på vad den kollektiva styrkan kan åstadkomma, hur många som gått folkhälsokrisen till mötes och därmed minskat lidandet samt delvis besegrat döden. Vi vill förmedla deras kampanda och kreativitet.
Vi vill visa på problem och kränkta rättigheter som väcker empati, men framför allt inspirera till solidaritet. Om än i relativt generaliserande drag vill vi visa hoppingivande initiativ och vidga den feministiska rörelsens synfält med intersektionella och internationella solidariska perspektiv som bryter mot mainstream-mediers eurocentriska rapportering och röster som enbart manar till kolonialt uppifrån och ner-medlidande.
Sist men inte minst vill vi väcka frågan som den feministiska rörelsen och andra rörelser i Latinamerika ställer sig just nu: Vill vi återgå till ”normaliteten” om det ”normala” tillståndet innebär fortsatt patriarkalt förtryck och våld, klassklyftor och utsugning, rasism, kolonial plundring och miljömord? Eller är tiden mogen för strukturella omdaningar som både planeten och människorna skulle må bättre av?
Vi som kommer att samtala och dela dessa latinamerikanska vindar med er och representera Coordinadora Feminista Latinoamericana är: Claudia Arenas Ferro från Colombia, Esther Hauer från Brasilien och jag Carmen Blanco Valer från Peru. Välkomna!
Uppdatering 2020-10-07:
