Förra årets attacker mot Greta Thunberg visar hur skrämmande det är för många att en kvinna, dessutom ung, leder en världsomfattande politisk rörelse. Liknande attacker drabbade de unga kvinnor som ledde det studentupproret i Chile som 2012 lamslog landet och tvingade fram en utbildningsreform. Enskilda kvinnor uppmärksammas ibland för sitt politiska engagemang. Men kvinnor som grupp i samhället bekräftas fortfarande mestadels som offer i behov av skydd. Våra förmågor uppskattas oftast bara i den mån vi kan bli redskap för männens och den ekonomiska elitens behov och projekt.

Suffragetterna är långt ifrån enda exemplet på kvinnors politiska agerande. Under potatisrevolutionen i Sverige gick kvinnorna i spetsen för demonstrationerna i flera städer. Det folkliga upproret ”indignadas” under den ekonomiska krisen i Spanien 2012 startades av kvinnor. Likaså det kurdiska upproret mot Sadam Hussein på 90-talet. I Latinamerika har omkring 200 kvinnor mördats de senaste fem åren för sitt motstånd mot storföretagens förstörelse av naturen. I Sudan har kvinnorna haft en stark roll i upproret som 2019 fällde militärdiktaturen. I Iran döms kvinnor till långa fängelsestraff för att ha trotsat den religiösa diktaturen. Palestinska och israeliska kvinnor demonstrerar tillsammans för fred. Vi har alltid agerat politiskt men etablissemanget gör allt det kan för att osynliggöra det.

Ändå fortsätter vi kvinnor att gå över synliga och osynliga gränser, organisera oss, bygga upp motstånd mot förtryck och orättvisor och utveckla livsbejakande alternativ. Med kvinnor menar jag alla som själva definierar sig som kvinna, men också icke-binära syskon. Vi har lyckats göra skillnad och flytta fram positioner. Vi utsätts dock återigen för alltmer strukturellt våld av politiska partier och män i ledande positioner som vill ha kvinnor i första hand till gratis hushållerskor och vårdare samt sexobjekt, billig arbetskraft och verktyg för att uppnå sina mål.

I Sverige tar politiker ekonomiska beslut i stat, landsting och kommuner som kraftigt försämrar arbetsvillkoren på arbetsplatser där majoriteten är kvinnor: sjukvård, skola, äldre- och barnomsorg. Krisen inom förlossningsvården och bristerna inom äldreomsorgen drabbar kvinnor direkt. Det gör också den individuella lönesättningen, försämringen av las och det rådande pensionssystemet. Bakom sina fina tal smyger männen – med stöd av kvinnor som ställer upp på patriarkatets agenda – igenom lagar och bestämmelser som i praktiken förnekar oss rätten att bli ekonomiskt oberoende och bestämma över våra kroppar och våra liv.