”I konstvärlden har hegemonin av vit och eurocentrerad konst sedan länge varit omstöpt och utmanad av andra strukturer.” Paulina Sokolow om två utställningar som visar hur afroamerikanska konstnärer formulerat sig kring sorg, kamp och organisering i över ett halvt sekel.
Krutröken efter USA-valet har knappast lagt sig men ett är säkert och det är att Black lives matter-rörelsen bara har börjat. Blivande vice-president Kamala Harris adresserade i sitt första tal efter den aviserade segern ”systemic racism” och ”black women”, inte bara en gång utan flera. Det är lätt att förstå. Siffror visar att 91 procent av de svarta kvinnorna röstat på Biden. Så nog räknas svarta röster alltid. Frågan om svartas liv räknas är mer upp till bevis. Svart sorg har länge befunnit sig i ett nationellt nödläge, något som konstnärer konsekvent satt ljus på i decennier.
I konstvärlden har hegemonin av vit och eurocentrerad konst sedan länge varit omstöpt och utmanad av andra strukturer. Just nu är de två hetaste och mest omskrivna utställningarna i New York de som visar hur afroamerikanska konstnärer formulerat sig kring sorg, kamp och organisering i över ett halvt sekel. På The shed visas en retrospektiv av den numera hyllade veteranen Howardena Pindell och i januari öppnar Grief and grievance på New museum.
En ung svart kvinna vänder sig mot kameran och betraktaren: ”När jag var liten och gick på förskolan var det en lärare som band fast mig vid sängen när jag sa att jag var kissnödig. ’Jag står inte ut med folk som er’, hade hon sagt.”
Kvinnan fortsätter att redogöra för episoder i sitt liv där hon blivit diskriminerad. Stora livsavgörande saker som att få veta att en platsen på en högre kurs i historia bör lämnas åt en vit elev trots sämre betyg, en tjänst på en prestigefull redaktion där svarta direkt får veta att den redan är tillsatt, medan vita ombeds att fylla i blankett, till mer subtila handlingar som att bli allra sist hälsad på vid en större fest, där hon var den enda svarta.
I nästa klipp syns samma kvinna, nu med vitmålat ansikte och gulfärgad peruk. Hon säger: “You must really be paranoid. You won’t exist until we validate you”. Den 12 minuter långa filmen Free, white and 21, gjordes av konstnären Howardena Pindell 1980. Då, för fyrtio år sedan, var videoformatet något perifert, liksom en svart kvinnlig konstnär. I dag är hennes konstnärskap mer aktuellt än någonsin.
Pindell föddes i Philadelphia 1943 och tillhör numera parnassen av respekterade seniora amerikanska konstnärer. Roper/Fire/Water på The shed i New York är hennes största och mest sammanfattande utställning hittills. I centrum står ett helt nytt verk i form av en film och ett segelfartyg, en modell av Middle passage, den tredelade rutt som transporterade lyxvaror från Europa till Afrika och därifrån, lastad med människor med destination mot den nya världen och därifrån råvaror som ris, socker och ockra tillbaka till Europa.
Verket fungerar som en fortsättning och bokslut på hennes första film och även här räknar hon upp personliga anekdoter som blandas upp med antropologiska och historiska data relaterade till lynchningar och rasistiska attacker i USA. Voice-overn kompletteras med bilder från historiska lynchningar som i Birmingham, Alabama och Children’s crusade, en serie icke-våldsprotester utförda av unga människor våren 1963.
What remains to be seen av Howardina Pindell, med tillstånd av Garth Greenan gallery i New York.
I Grief and grievance, som öppnar i januari, presenteras drygt trettio konstnärer som i en utställning omfattar verk av svarta konstnärer med hemvist såväl på den afrikanska kontinenten som i USA och Storbritannien. Sorg som kraftkälla för organisering och motstånd, snarare än enhetligt tillstånd, är det bärande temat.
Några år innan han dog arbetade curatorn Okwui Enwezor (1963 – 2019) med en utställning som han önskade skulle öppna i samband med det amerikanska valet: Grief and grievance: Art and mourning in America. Arbetet skulle fungera som ett direkt svar på den demokratikris, som anklagelseakt mot den sittande presidentens rasistiska politik. Mitt i förberedelserna avled Enwezor och hans närmaste medarbetare tog över och har nu sett till att förverkliga hans visioner.
Född i Nigeria kom Okwui Enwezor genom poesin in på konsten och efter en flytt till Brooklyn startade han 1993 Nka journal of contemporary african art. Envezor var konsthistoriker, forskare och den första att sätta ljuset på samtidskonsten på den afrikanska kontinenten och förflytta den från periferin till konstscenens mittpunkt.
Utställningen Grief and Grievance föreslår i filosofen Judith Butlers anda, att i det kollektiva sörjandet finns nycklar till en särskild sorts livskraftig politisk agens, en syn på sorg som både avfärdar den som individuell melankoli och rasande aggression, så som i stort sett samtliga svarta kamper framställts av normsamhället.
Själv skrev Enwezor inför arbetet:
”med mediernas normalisering av vit nationalism har de senaste två åren gjort klart att det finns en ny brådska att bedöma den roll som konstnärer, genom konstverk, har spelat för att belysa de sårande konturerna av amerikansk kroppspolitik.”
Verken i utställningen, som spänner över sextiotalets medborgarrättsrörelse med bland andra just Howardina Pindell, visualiserar idén om att sörjandet är en praktik som genomsyrar de sociala, ekonomiska och emotionella realiteterna i svartas liv i USA såsom erfarenheter tagit sig uttryck genom generationer av individer, familjer och samhällen.
Äldst bland av konstnärerna i Grief and grievance är Howardena Pindell. Diamond Stingily är född 1990 och därmed yngst. I utställningen visar hon bland annat installationen Elephant memory – en fristående standardytterdörr med en basebollklubba lutande mot dörren. Ett uttryck för en ständig beredskap för våld.
Osäkerhetsmätaren darrar fortfarande på det röda fältet. Hur mycket våld kommer att utlösas i avgrundsdjupa slitningar? Hur många kommer att dö i obehandlad corona? Hur många gånger kommer världen tvingas stänga ner och kasta ut människor i inkomstlöshet? Författaren Claudia Rankine provar i sin senaste essäbok en möjlig väg. Oavsett och vad som händer, så finns bara vi, Just us.
