Under en novembervecka 2020 drunknar sex månader gamla Youssef, medan hans mamma skriker av förtvivlan från båten som kränger i vågorna. De sitter på en av minst tre båtar som kapsejsar på Medelhavet under bara ett par dagar. Antagligen är hundratals döda. Ingen kan veta helt säkert.
Alarm phone, den enda nödlinje dit de som befinner sig i sjönöd på Medelhavet kan rapportera, vittnar om hur de fått in ett flertal nödsamtal från personer som vädjat om hjälp. Men när Alarm phone rapporterar vidare om behovet av räddningsinsatser möts de av total underlåtenhet från myndigheterna.
Tiotals timmar går innan någon gör något för att ingripa. Enligt Alarm phone beror det på att ansvariga europeiska myndigheter först vill se om libyerna sköter sitt uppdrag – inte att rädda människorna, utan att föra tillbaka dem till Libyen.
Inga civila räddningsfartyg tillåts agera. De har tvingats ställa sina fartyg och förbjudits att rädda liv. Men det finns de som inte ger sig. De här dagarna finns ett räddningsfartyg, Proactiva open arms, ute på havet. De räddade så många de kunde.
Hundratals tros dock ha drunknat.
”De här personerna, de här människorna, har inte dött. De fick dö. De dödades.”, skriver frivilligorganisationen Mediterranea saving humans på sociala medier, efter att ha bevittnat och stöttat Proactiva open arms några ångestfyllda dygn på Medelhavet.
Alltför många dör
Pojken Youssef fick en enkel begravning på den italienska ön Lampedusa – en ö som jag besökte i september.
Den italienska ön Lampedusa är precis som katastrofdrabbade grekiska Lesbos en liten ö som fungerar som port till Europa. Vid ett par tillfällen under sommaren och hösten befann sig 1 400 migranter på ön, som har kapacitet att ta emot 200. Situationen utnyttjades av främlingsfientliga politiska partier, som kopplade ihop migranterna med coronaviruset.
– Jag tycker att det är bra att de lyckas ta sig fram hit. Det är alltför många som dör ute på havet, sade förbipasserande Benedetta Costa, infödd på ön, när hon stannade till för en liten pratstund där jag satt på en sten i solen vid hamnen i timmar och stirrade ut mot öppet hav i väntan på en migrantbåt.
Den lilla soldränkta och karga ön är Italiens sydligaste. Den är belägen i Medelhavet och ligger närmare Tunisien i Nordafrika än landets största ö, Sicilien. Hit kommer många turister varje år. Inte minst för att besöka kaninstranden, som anses vara en av världens vackraste stränder, för att bada och snorkla.
Väderförhållandena har under sommaren och hösten varit bra, och när som helst kan det komma en båt med migranter. Men hittills har båtarna jag sett varit fulla med turister som kommer tillbaka efter en dag med bad och snorkling.
Ny migrantvåg från Tunisien
Den här sommaren har de många migrantbåtar som kommit till ön fått extra stor uppmärksamhet.
En stor majoritet kommer från Tunisien. Det visar att migranterna funnit en ny rutt, efter att Italien och EU för ett par år sedan ingick avtal med Libyen och fortsatt finansierar den libyska kustbevakningen för att de ska stoppa de migranter som försöker ta sig ut på Medelhavet från just Libyen.
Tunisierna kommer i egna små undermåliga båtar, precis som för tio år sedan innan majoriteten av flyktingarna och migranterna sökte sig till Europa via Libyen – flest år 2016. Då fanns det fortfarande både frivilligorganisationer och nationella räddningsinsatser från EU-länderna på Medelhavet.
Sedan dess har havet förvandlats till en tyst massgrav.
Antalet flyktingar har minskat med över 90 procent. Alla officiella räddningsinsatser på havet har avbrutits. De frivilligorganisationer som fortsatt chartrar räddningsfartyg kämpar på trots alla praktiska och legala hinder. De är de enda som kan rädda liv och vittna om vad som händer därute.
Rapporterna om förlista och drunknade avlöser varandra, men troligtvis förblir många fall okända.
En öppen plats i ett stängt Europa
Lampedusas borgmästare, Salvatore Martello, och hans företrädare, Giusi Nicolini, som tog emot Olof Palmepriset 2016, är kända som öppna och välkomnande i relation till flyktingar och migranter. Men som öns ledare känner sig Martello ensam inför den bristande institutionella förmågan att hantera migranterna, både nationellt och i EU.
Hela sommaren har mellan två och tio båtar anlänt till ön varje dag, då väderförhållanden tillåtit det. De flesta män. Några familjer. I stort sett alla från Tunisien – ett land som ekonomiskt går på knäna efter att årets turism uteblivit på grund av coronapandemin.
Som ofta när det handlar om migranter i Italien har det talats om nödläge. Lampedusas borgmästare Salvatore Martello menar dock att det har handlat om ett uppblåst politiskt spel.
– Vi hade inte haft de problem vi tampats med under sommaren om det inte vore för den politiska propaganda som bedrivs på bekostnad av migranterna, säger Martello när vi ses på hans kontor i stadshuset.
Under bra väderförhållanden anländer flera båtar per dygn
Efter timmar av stirrande ut mot havet i väntan på en migrantbåt kommer det till slut två båtar. På den ena färdas 14 personer, varav en familj och flera barn. På den andra färdas 67 personer. Alla, utom en, är män. De ser unga ut.
Bakom, i vattnet, syns kustbevakningens och finanspolisens båtar. Det är de som patrullerar området närmast Lampedusa. Vid kajen dyker bil efter bil upp. Det är polis, karabinjärer, läkare, frivilligorganisationer och tolkar.
Medan skymningen sänker sig, lindas barnen in i prasslande värmefiltar. Deras kroppstemperatur mäts och fingrarna kontrolleras, för att se om de har skabb. Efter det får de gå ombord på bussar för transport till öns mottagningscentrum för migranter. Där kommer de identifieras och testas för corona.
Familjen hinner iväg. Men sedan händer något.
Liten protest tillåts växa sig större
En tidigare medlem av senaten, Angela Maraventano, från partiet Lega, har lagt sig ner med kudde och täcke, mitt på vägen i protest.
– Nu räcker det. Inga fler migranter, skriker hon medan en kille hela tiden filmar.
De är två personer. De har inget tillstånd att demonstrera. Polisen står runtom och tittar på. Bakom dem sitter ett sextiotal migranter, som seglat cirka 20 timmar på havet, och väntar i bussar.
Sex timmar senare har det samlats många nyfikna lokalbor och turister vid platsen. Då kallar polisen in full styrka och skingrar folkmassan och släpper förbi bussarna. Allt sänds direkt via sociala medier, vilket enligt borgmästaren Martello visar att vissa som arbetar för staten har en egen agenda i förhållande till regeringen.
– Vi har ett par personer som sätter igång och filmar de här protesterna som sprids via sociala medier, utan att polisen intervenerar. Samtidigt tror omvärlden att öns befolkning revolterar mot migranterna, säger han.
– När Matteo Salvini var inrikesminister (2018-2019) sade han att han skulle stänga hamnarna, och har fortsatt upprepa att det är vad han har gjort. Men här har de hela tiden varit öppna, fortsätter Martello och undrar samtidigt om det är okej att han tänder en cigarr.
– Jag koncentrerar mig bättre då, tillägger han.
Lampedusa ligger närmare Tunisien i Nordafrika än Sicilien, Italiens största ö. På grund av sin geografiska position har ön alltid varit en plats där människor på resa i Medelhavet stannar till.
Undvikbara tragedier
Borgmästaren, precis hemkommen från ett möte med påven Franciskus i Rom, säger att han vid ombordstigningen på flyget fick höra att många turister med biljetter inte dykt upp till de senaste flygningarna till ön på grund av de nyhetsbilder som nått dem.
Det är ett hårt slag för Lampedusas befolkning på 6 000 personer, som förutom fiske, livnär sig uteslutande på turism. Ett vanligt år sträcker sig turistsäsongen från april till oktober. I år har den koncentrerats kring ett par månader i juli och augusti.
– Vi har hela sommaren fått dementera fake news om att migranterna sprider coronavirus. Inga testas i så organiserad form som dem. Turisterna kontrolleras däremot inte alls, säger han.
Claudia Vitali från den evangeliska kyrkans hjälporganisation Mediterranean hope som dokumenterar allt som händer kring migrationen på Lampedusa säger:
– Människor kommer alltid vilja söka en bättre framtid och andra måste fly, därför går det inte stoppa migranter och flyktingar. Och därför fungerar inte heller säkerhetstänket, som nu dominerar.
– Vi kan undvika många tragedier om vi upprättar legala vägar in i Europa, såsom rätten till visum för att söka arbete och tillstånd för släktingar att återförenas. Det är ett gemensamt europeiskt ansvar, fortsätter hon.
Claudia Vitali.
Salvatore Martello är inne på samma linje. Enligt honom måste migrationen, som är ett globalt fenomen, diskuteras för vad det är. Det handlar inte om att det i sommar kommer många tunisier till Italien.
– Migrationen är en folkrörelse och rör alla, inte bara en nation, hela tiden. Det krävs seriösa institutionella lösningar för att få en hållbar migrationspolitik på sikt, säger han.
– Vi kan inte fortsätta lämna det här problemet i händerna på maffian eller människosmugglare. Inte heller på polisen, kustbevakningen och alla andra som arbetar på havet och vid gränsen, fortsätter han och tillägger:
– Inte heller kan vi låta Lampedusa med sin befolkning på 6 000 personer förvandlas till ett nytt Lesbos med ett flyktingläger på flera tusen personer, som det pratats om.
Verkligheten bakom populistiska slogans
För den som vill försöka ta sig till Europa måste det vara klart vilka reella möjligheter det finns och vad det innebär i lidande. För detta, menar Martello, krävs dialog med ursprungsländerna.
Det måste också finnas lagliga vägar in i Europa, inte minst för att söka asyl, men även för de migranter, som på EU-språk brukar kallas ”ekonomiska” eller ”irreguljära flyktingar”, som söker en bättre framtid.
– Om det skulle vara möjligt för en tunisier att få ett visum för att komma och söka arbete i Italien eller för att kunna återförena sig med en släkting skulle vi inte ha alla de här migrantbåtarna som anländer.
Enligt borgmästare Martello är alla politiska partier rädda för att ta ställning i migrationsfrågan, eftersom de är rädda för att förlora väljare. Det har resulterat i att ingen pratar om den, förutom de främlingsfientliga oppositionspartierna Lega och Italiens bröder.
– Det här är ju en jätteviktig fråga. Inte minst måste vi ta tillbaka ordens betydelse, och förklara för människor vad det handlar om. Många förstår inte komplexiteten och låter sig därför dras med dem som förkunnar hat, bitterhet och ilska.
Martello menar att det finns många verkliga situationer och mänskliga öden som bör berättas bakom de populistiska slogans som politiker i hela Europa slänger sig med. Stängda hamnar eller stoppa alla båtar är två exempel.
– Om du säger ”vi måste göra en sjöblockad och stoppa alla båtar”, så måste vi titta på vad det innebär. Nämligen att alla småbåtar som kommer åkande ska sänkas av militärer och människor dödas.
– Men om du ser en person som håller på att drunkna, vad gör du då, räddar du inte honom?
