”Det onämnbara har börjat nämnas och formuleras som en politisk fråga, intimt förknippad med arbetet för jämställdhet och allas lika rättigheter.” Gudrun Schyman om ett land att ta efter och en riksdagsmotion som var före sin tid.
Skottland har just infört gratis mensskydd. Tidningen ETC har räknat på vad det skulle kosta svenska staten att göra samma sak. De kom fram till en summa på runt 2 miljarder. Det är ungefär en femtedel av vad ROT kostar och ungefär hälften av vad RUT kostar.
Jag skrev faktiskt den första motionen i riksdagen om detta. Det var en enskild motion, Motion 2004/05:So489. Jag satt i riksdagen för Vänsterpartiet då. Motionen är undertecknad den 2 oktober 2004 och löd så här:
”En kvinna lägger ungefär 100-150 kr/månad på mensskydd. Det blir en summa på 1 200-1 800 kronor per år. I genomsnitt har en kvinna mens i ungefär 45 år, vilket betyder att en kvinna då skulle betala mellan 54 000 och 81 000 kronor för mensskydd under sin livstid. Detta är en kostnad som män slipper och som i princip ingen kvinna kan undvika. I de här uträkningarna är inte kostnaden för eventuella värktabletter inräknad. Kvinnor som har problem med sin mensvärk och söker sig till ungdomsmottagningar, gynekologer och mödravårdscentraler för hjälp får oftast ett recept på p-piller som de blir tvungna att betala själva.
Till detta bör tilläggas att kvinnor generellt har lägre lön och sämre inkomst än män. Särskilt utsatt ekonomisk situation har ensamstående kvinnor med barn. Kostnaden för en ensamstående kvinna med en tonårsdotter blir dubbelt så stor.
Därför bör möjligheten till gratis mensskydd utredas. Detta ska riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.” Beslutet blev avslag.
Kostnaderna är förstås högre i dag men problemen är desamma. Oro, skamkänslor, risk för infektioner.
År 2016 skrev Anna Dahlqvist boken ”Bara lite blod – ett reportage om mens och makt”. Hon skriver att ”när skammen och tystnaden kombineras med fattigdom leder den till regelmässiga brott mot de mänskliga rättigheterna. Mens blir ett hinder för att få utbildning, kunna arbeta och överhuvudtaget röra sig fritt i offentligheten för miljontals kvinnor och flickor i länder i Afrika och Asien. Mensen – som inte är mer än en blodfylld livmoderslemhinna – blir en bärare av diskriminering utifrån såväl kön som ekonomiska resurser.”
Många saknar tillgång till mensskydd, rent vatten, toaletter, avfallshantering och grundläggande kunskap om vad mens är. Därför stannar också ungefär hälften av skoleleverna i till exempel Uganda och Kenya hemma från skolan när de har mens. Andra drabbas av underlivsinfektioner efter att ha tvättat tygbitarna som fungerar som mensskydd alltför snabbt, för att sedan torka dem under sängen. Allt för att ingen ska se. Myter frodas och för med sig förtryckande mensregler – sociala, religiösa och kulturella koder och regelrätta förbud för den som menstruerar. Konstaterade Anna Dahlqvist.
Kanske tror ni att det här bara gäller fattiga länder? Så är det inte. Samma problematik finns också i Sverige, fortfarande. Flickor vill inte gå till skolan eller delta i aktiviteter för man är rädd för att det ska blöda igenom. Många tycker det är pinsamt att be någon om mensskydd. Man vill inte visa att man är fattig.
Det här vittnar organisationen Mensen – forum för menstruation om. De kräver att det i Sverige, precis som i Skottland, ska göras en officiell kartläggning om hur stort problemet med mensfattigdom är. Samtidigt understryker organisationen att gratis mensskydd inte är en bidragsfråga utan en frihetsfråga.
Det är faktiskt glädjande att mens, som så länge varit en fråga bara för aktivister och frivilligorganisationer, nu också blivit en fråga för politiker. Det onämnbara har börjat nämnas och formuleras som en politisk fråga, intimt förknippad med arbetet för jämställdhet och allas lika rättigheter.
Skottland behöver följare! Så det här är en uppmaning till samtliga politiska partier i Sveriges Riksdag – återanvänd Motion 2004/05:So489. Det bjuder jag på!
Gudrun Schyman
