”Om det är något kopplat till corona som inte går att bortse ifrån är det att pengar finns i statskassan och avgörande ändringar kan göras på kort tid utan att någon kallar dem för radikala eller felaktiga.” Farida Al-Abani (Fi) drar slutsatser av samtal med en vän om det gångna året.
Det är onsdag kväll och jag frågar min vän: ”Vad hade du skrivit om i en sista krönika för 2020 i Feministiskt Perspektiv?” Hon svarar mig med flera förslag och tar först upp vården. Jag tar fram telefonen till slut för att få med allt klok hon berättar. Här är ett samtal mellan vänner om delar av 2020.
– Du måste skriva om corona och vården. Du kan berätta om hur äldre behandlas, eller snarare inte får behandling och stöd som de både har rätt till och förtjänar. Är det inte tid att vi erkänner att vissa, till exempel äldre, inte ges samma värde av samhället som andra?
Ja äldre och de som ger dem omsorg har verkligen inget värde och nu har vi det än mer svart på vitt och i fler länder. Samma gäller också barn och unga som nu i vården i bland annat Stockholm bortprioriteras, säger jag.
– Men precis, pengar finns ju, det är ju inte där problemet är, vården och äldrevården tvingas välja när det egentligen finns pengar men som inte hamnar där de hör hemma. Jag tycker verkligen att du borde lyfta detta och särskilt hur vi i detta individualistiska samhälle har glömt våra äldre.
Ja! Pengar finns, folk som vill jobba finns. Det är spännande att se hur pengar och resurser plötsligt finns när det uppstår en kris, då kan man fortbilda fler och anställa fler i äldreomsorgen och sjukvården, men det har ju behövts hela tiden. Vi har också hela tiden vetat om hur dåligt ställt det är med personalens arbetsvillkor. Omsorg är något vi alla vill ha men som vi inte vill betala för och nu vill folk ge personalen tack och applåder istället för att ge, de många kvinnorna främst, den tryggheten de förtjänar; med rätt till heltid, en lön som möter upp arbetets värde och tyngd, kortare arbetstid och en möjlighet att påverka sitt arbete samt rätt till fortbildning.
– Exakt, där kan du också nämna läget i Huddinge, du vet, att de ska lägga ner den kommunala hemtjänsten för att den tydligen är för dyr och inte går med vinst!
Jag orkar inte tänka på Huddinge och frågan om deras hemtjänst, blir mörkrädd och ledsen.
– Vad hade du tänkt skriva om?
Ja det finns ju så mycket och så mycket som hänt detta år. Jag kan ju inte heller komma ifrån den katastrofala utvecklingen i vår migrationspolitik. Sedan har jag även tänkt på det här med Musikhjälpen och rätten till vård. Det ligger mig varmt och hjärtat på grund av läget i Libyen där vård inte riktigt finns och de flesta som kan åker till Turkiet, Egypten eller Tunisien för att få vård. Jag har haft släkt som gått bort på vägen till ett annat land för vård. Samtidigt ser vi tendenser här med centraliserad vård som flyttar allt längre bort från många som behöver den, särskilt i Sveriges många gles- och landsbygder.
– Ja du kan självklart skriva om migrationspolitiken men det känns som att vi pratat så mycket om det och att ingen lyssnar, om man inte skriver om något speciellt som drabbar.
Jo jag vet, men vi kan ju inte acceptera läget och utvecklingen. Migrationspolitiken har legat som en blöt filt över oss och nu torkat och stelnat. Vi orkar knappt motsätta oss den när motståndet från de flesta partierna är så hårt. Och jobbigaste är det ju för alla asylsökande.
Vi tystnar båda och sedan tar vi en paus. Hon packar bland sina saker för att åka hem medan jag ligger i min säng och skakar på huvudet och tackar för hennes kloka tankar. Sedan börjar hon igen:
– Alltså sedan skulle du i för sig kunna skriva en text som börjar såhär: ”Är det okej att vi inte skakar hand nu Löfven?” För nu går det tydligen att anpassa, när majoriteten slutat med det.
Ja det är ju en sak som en del kommenterat och varit frustrerade över vilket jag förstår. Tänk att svensk kultur inte var värd mer ändå. Är den liksom borta nu när vi inte skakar hand eller kan vi fortfarande vara svenskar, undrar man ju.
– Det är så mycket som vi helt plötsligt kan lösa och göra annorlunda i och med corona. Ta till exempel elever som förr inte fått studera på distans, för att det inte setts som okej eller möjligt. Nu är det tydligen helt okej. Tänk på alla med normbrytande funktionalitet som gång på gång blivit nekade och som haft svårare med att få anpassat stöd, nu kan de få gå i skola eller jobba hemifrån plötsligt när alla normpersoner ska börja göra det. Det är som med det här med ramper, att trappor var det enda alternativet in i byggnader men sen förstod fler och fler efter påtryckning att även personer som är rullstolsburna också behöver få tillgång till våra offentliga byggnader. Nu är ju ramper en självklar grej och är bra för många grupper och personer.
Ja men verkligen, det är ju inte att det inte går men att folk gör det till en sån stor och omständig sak att förändra och förbättra så dem undviker det när det går och skyller på ekonomi eller att ”det kommer ingen i rullstol till oss”. Klart det inte gör om det är så ni tänker och ser på tillgänglighet. Ett samhälle måste ju vara format efter de som inte tillhör normen, många gånger efter minoritet, så ingen lämnas efter. Varför ska vi acceptera lite svinn och lite utanförskap? Målet måste ju vara till för alla och inte ”de flesta”.
– Ja men precis, exakt så behöver vi tänka mer. Jag tänker också på mina kollegor som inte jobbar i Stockholm som lyfte under ett möte hur bra den ökade digitaliseringen varit bra för dem för nu känner de sig mer på samma nivå som oss i Stockholm till skillnad från tidigare när allt var centrerat kring oss.
Ja det är ju både bra för många både utifrån funktionalitet men även utifrån ett gles- och landsbygdsperspektiv. Sedan tänker jag också på hur fattigdomen synliggjorts mer under detta år på gott och ont.
– Ja för det har ju inte blivit bättre för alla, alla kan ju till exempel inte klara av studier på distans eller har kanske inte ett hem med dator att studera från. En sista grej, lyft också hur corona inte är det jobbigaste för alla. För den som är hemlös, för den som lever i en våldsam relation, för barn som lever i otrygga hem, för barn som saknar vuxna, för alla de många ensamma. För dem är det en katastrof att många mötesplatser stänger. Platser som bibliotek och folkrörelsehus som varit en plats de kan värma sig på. Jag säger inte att bibliotek ska vara värmerum men du fattar, det är ju viktigt.
Vi fortsätter att prata lite till och sedan packar hon ner det sista och tar sig iväg för att inte komma hem allt för sent. När jag stänger dörren efter henne så ringer två ord i mitt huvud: ”Pengar finns, pengar finns, pengar finns.”
Om det är något kopplat till corona som inte går att bortse ifrån är det att pengar finns i statskassan och avgörande ändringar kan göras på kort tid utan att någon kallar dem för radikala eller felaktiga. Om pengar finns kanske vi kan förverkliga sextimmars arbetsdag. Om pengar finns kan vi bygga bostäder som en ensamstående mamma kan flytta till istället för att bo kvar i en våldsam relation. Om pengar finns och skatten höjs och nyttjas rätt behöver vi inte fortsätta exportera vapen, utan kan vara del av fredsarbetet.
Om pengar finns som det nu verkar göra, kan vi höja pensionerna så ingen pensionär behöver oroa sig för sin ekonomi och för hyra eller mat. Om pengar finns och om vi kan agera snabbt kanske vi kan jobba för den den viktiga omställningen vi behöver, där naturen och klimatet går före tillväxten. Ja, allt är möjligt och det som vi nu fått kvitto på är att det endast handlar om vilja.
