Startsida - Nyheter

Nyheter

Perfektion är anti-kvinna

”Den dödade kvinnans generation präglas av en åtrå efter perfektion. Det som är kalkylerat och bearbetat anses vara vackert, men i ett samhälle där standarden är perfektion fallerar människan alltid i strävan efter tillhörighet.” Lave Avesta om perfektion, ordinäritet och en frihet full av fel.

Historiskt sett har kvinnors roll i samhället haft en flytande och okontrollerad karaktär av ständig förnyelse. Samtidigt har kvinnor varit de främsta måltavlorna för den härskande eliten. Under de europeiska häxjakterna på 1500- och 1600-talet välsignade och legaliserade institutioner som staten och kyrkan den organiserade tortyren av kvinnor som engagerade sig i reproduktivt och självständigt arbete som inkluderade kunskap om natur, sexualitet och förvaltning. De sågs som en fara mot den sociala lydnad och ekonomiska struktur som det kapitalistiska arbetet krävde.

På samma sätt som kvinnors sexualitet reglerades, steriliserades samhället blev människor bundna till statiska personlighetstyper, oföränderliga arbetsrutiner och hierarkiskt strukturerade relationer. En kan säga att dödandet av den kreativa världen och utvecklingen av klassamhället skedde i samband med dödandet av kvinnor. Från att en gång ha representerat en livskraft och källa till nyskapande, krossades kvinnan för att utgöra delar av ett ekonomiskt system som förnekade folkets autonomi. ”Det har inte fötts ett enda barn på en hel generation”, förklarar Mark Fisher i sin bok Kapitalistisk realism.

Den dödade kvinnans generation präglas av en åtrå efter perfektion. Det som är kalkylerat och bearbetat anses vara vackert, men i ett samhälle där standarden är perfektion fallerar människan alltid i strävan efter tillhörighet. Vår längtan efter tillgång till en existens producerad av en industri som är objektivt inställd till vår vardag resulterar i en förvrängd verklighetsbild, självförakt och separation. Viljan att vara fullkomliga på egen hand binder oss till en omöjlig och förtryckande förväntan som inte ger utrymme för någon annan att också få vara något i vår närhet.

Albert Camus konstaterade att riktig skönhet aldrig förslavar, den är normbrytande och passar bara in tillräckligt för att känna igen sin kamp i samhället. Motståndet till perfektion innebär att omfamna det definitionslösa som skapar ett verklighetsvakuum där nya alternativ av varande kan uppstå, utanför de rådande strukturernas villkor. Det tillåter nya möten att ske med mer att lära sig och mindre att bevisa.

Felfrihet accepterar inte fantasi, risker och känsla – vilka är tre centrala verktyg för revolution. Behovet av perfektion paralyserar istället individer till en stilla bild av sig själva, men en aktiv reflektion av systemet. Vi internaliserar det hierarkiska konceptet om perfektion som innebär ett behov av andras bekräftelse om vår egen storhet; en position som är både beroende av människan och över henne.

Ingen känner igen sig i det som är perfekt men vi frestas av dess exklusivitet för att det är en källa till makt inom ett paradigm som förnekat vårt existentiella värde utanför kapitalistiskt arbete. I denna process avsäger vi oss vår autenticitet i utbyte mot materiella symboler av exklusivitet som, ironiskt nog, homogeniserar samhället. Vi blir lika, men på så falska grunder, att vi varken relaterar till oss själva eller varandra.

Ordinäritet är mer magiskt än det geniala. Det är inte uppbyggt på stunder av skapande som får sin status i externa mediers erkännande. Ordinäritet är så nära en kan komma livet i denna värld inuti en värld uppbyggd på kolonialiseringen av både natur och kvinna. Bara genom att finnas överskrider havet människans mest framgångsrika försök att passa in i perfektionens ram.

Genialitet behärskar inte den nonchalans som är att vara oansträngt meningsfull utanför en tillverkad prestation. Den sanna konsten ligger i att omfamna varandra som vågor och vind i ett harmoniskt men kaotiskt samarbete vars friktion bryter av stenar och bildar nya klippor. Ett sådant kreativt möte motsäger den passivitet, ordningsamhet och rädsla som kommit att definiera kvinnan i den patriarkala världen.

Sedan hösten startade har jag lyssnat på Nina Simones livespelning av Janice Ians låt Stars på Montreux jazz festival i Schweiz år 1976. Uppträdandet är symboliskt då det är hennes första stora framträdande efter att ha lämnat musik- och underhållningsbranschen 1968 i höjden av sin musikaktivism och psykiska ohälsa. Det har funnits dagar då låten har spelat i en oändlig slinga i hörlurarna och jag har känt att något särskilt attraherar mig.

Är det hennes framträdande som ser mig? Eller är det jag som äntligen kan se Människan?
Nina är oförutsägbar med sina noter, håller en konversation med sången, avviker från originaltexten och avslutar med en egen vers. Det misstänks att hon glömde vissa delar av låten och hittade på något eget, några skulle kalla det för misstag, men det kom att forma en ny och otrolig version av Stars som uppskattades även av den ursprungliga låtskrivaren.

Jag försöker att sjunga med i låten men lyckas inte följa med Ninas vilda och spontana musikaliska jargong. Stars blir ett rum i vilket hon sprider sina armar, snurrar med slutna ögon och utforskar fritt utan rädslan att göra bort sig och det driver mig att göra detsamma. Jag tvingas naturligt att skapa en egen och strukturlös tolkning av låten som inte heller kan göras om igen på samma sätt.

Efter en lång kamp i och ifrån en industri som förslavade henne från sina riktiga begär framträder Nina Simone på festivalen utifrån en existens så mänsklig att den inspirerar originalitet. Hon tar med dig till det kreativa rum där ingen kan vara som du men där du är som alla. Anti-patriarkal skönhet och revolutionär närvaro är denna igenkänning i variation. Den växer ur ”misstag” och orädda försök att finnas intuitivt: ett tillstånd av dedikation till känslans oförutsägbarhet; ett kompromisslöst uttryck av sanning; en frihet full av fel.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV