Italien är ett av de värst coronadrabbade länderna i Europa. Det är också landet med den lägsta graden av förvärvsarbete bland kvinnor. Christin Sandberg om hur jämställdhet nu lyfts fram som väg ut ur den ekonomiska krisen.
År 2020 var ett prövande år för italienarna, präglat av social distansering och avbrutna och brutna sociala relationer med långa perioder av isolering under de värsta coronarestriktionerna.
Sammantaget är landet ett av de värst drabbade länderna i Europa med högst antal coronadödsfall. Bara under ett dygn den 3 december avled 993 personer, vilket var den högsta siffran sedan pandemin bröt ut. Totalt föll närmare 74 000 personer offer för covid-19 under 2020. Över två miljoner har smittats.
Hemma har familjemedlemmar tvingats till arbete och studier bokstavligen på varandra, för de med mindre bostad. Andra har förlorat familjeinkomsten när vuxna i familjen helt plötsligt stått utan arbete i exempelvis de hårt drabbade restaurang- och turismbranscherna, där i princip allt stått still.
I medierna har bilder på munskydd, överfulla sjukhus och vårdpersonal som gått på knäna dominerat. Det är erfarenheter som fått italienska feminister att lyfta framför allt två teman till den politiska agendan.
Det ena handlar om vikten av att sätta omvårdnad i fokus i framtida politik. Forskaren och feministen Lucia Amorosi skriver i en artikel i nättidningen Intersezionale att pandemin har blottlagt hur sårbara vi är och hur beroende vi är av andra och vår omgivning. ”Även om vi ibland vilseleds att tro att vi inte är det.” ”Många har konfronterats med känslor och rädslor som aldrig tidigare kommit upp till ytan. Vi har tvingats inse våra egna begränsningar och vilket ansvar vi alla uppbär i en samhällsgemenskap”, skriver hon.
Det som blivit tydligt är att det här inte har handlat om vad enskilda individer tycker och tänker utan vad som krävts av oss alla för att skydda varandra. Tyvärr har det inte varit tillräckligt. Men, hoppas Amorosi och andra feminister, kanske kan det leda till något positivt.
Pandemin har också varit annorlunda än många andra kriser, i alla fall från ett Italien-perspektiv, då det har handlat om ett virus som till och med fick tillverkningsindustrin att stanna. Det vill säga produktionen – motorn i den ständiga jakten på ekonomisk tillväxt – tvingades stanna av under en period. Och när den skulle återupptas krävdes rigorösa åtgärder för att garantera alla arbetares hälsa – ett omvårdnadsperspektiv lades till.
Det som aldrig stannat upp, utan hela tiden pågått i tysthet och med stort tålamod, är arbetet inom hälso- och sjukvården.
Lucia Amorosi menar att det faktum att arbete inom vård och omsorg, som i huvudsak utförs av kvinnor, har visat sig nödvändigt under den rådande pandemin också har bidragit till att öppna upp ögonen för under vilka villkor det utförs: ofta med jättelåga löner, osäkra arbetsvillkor, korttidskontrakt eller inga alls och dåligt uppskattat.
Under coronapandemin är det dessutom kvinnorna som har drabbats hårdast av de negativa ekonomiska konsekvenser som krisen inneburit. Fler kvinnor än män har förlorat sina arbeten. Många har inte heller haft möjlighet att söka nytt arbete, både på grund av restriktionerna och det faktum att skolorna var stängda under fyra månader med efterföljande sommarlov i tre månader.
Det har lett till nästa prioriterade politiska tema för Italiens feminister. Nämligen vikten av att göra något åt sysselsättningsgraden bland kvinnor i Italien, som är den lägsta i Europa. Det innebär att färre än hälften av alla italienska kvinnor får betalt för det arbete de utför.
För det är inte många som går sysslolösa. I Italien finns det inga dagisplatser att tala om, än färre fritids eller andra möjligheter till statligt subventionerad barnomsorg. Samma gäller vården av äldre. Italien har Europas äldsta befolkning. 14 av landets 60 miljoner invånare är över 65 år. Många italienska kvinnor ägnar sig åt omsorgen om barn och äldre. Gratisarbete helt enkelt.
Just detta har gjort att flera har lyft vikten av ett jämställdhetsperspektiv i den framtida politiken för att ta sig ur krisen. Statistikern Linda Laura Sabbadini menar att välfärdsinvesteringar – inte minst i barnomsorg, något som aldrig prioriterats i Italien –måste få sin del av kakan från de EU-stödpengar landet fått för att mildra den hårda ekonomiska kris som coronapandemin inneburit.
Det skulle inte bara underlätta för kvinnor att hitta tillbaka till arbete, utan även kanske hjälpa till att bidra till att det föds fler barn – Italien har under flera år slagit bottenrekord i antalet födslar. De historiskt låga siffrorna är också de bland de lägsta i Europa. Den främsta anledningen är just bristande framtidstro.
Sabbadini menar att pengarna måste omfördelas till kvinnor, unga och södra Italien, för att undvika vad hon kallar ett ”krig mellan de fattiga”. För faktum är att ojämlikheten växer. Likaså köerna till soppköken, då allt fler går hungriga.
