”Anna Ardin har efter tio års tystnad valt att en gång för alla berätta om att leva i skuggan av Assange, med allt vad det inneburit. Jag önskar att Annas mod kunde inspirera fler av oss”, skriver Kristina Wicksell.
Varje år rapporterar närmare femhundra tusen svenskar att de utsatts för någon form av sexualbrott under året som gått. De flesta polisanmäler aldrig och ännu färre av fallen leder till fällande dom. Rättsväsendet behöver onekligen förbättras när det kommer till hanteringen av sexualbrott – förtroendet är allt för lågt och bristerna längs hela rättskedjan allt för många. Men under tiden vi arbetar för denna förändring – hur kan de tusentals personer som tvingas gå vidare efter ett övergrepp ges möjlighet till någon form av upprättelse?
I dagarna släpps en bok som gör frågan aktuell. I stället för att vittna i den rättegång som aldrig blev av skildrar Anna Ardin sina upplevelser av ett sexuellt övergrepp som fick människor runtom i hela världen att vända sig mot henne – och ta ställning för den anklagade Julian Assange.
En polisanmälan som borde leda till en rättegång för att fastställa vad som egentligen hänt leder istället till år av hot, hat och smutskastning. I skuggan av Assange handlar om att i tio års tid leva i skuggan av en hjältemyt, och om ett sökande efter upprättelse.
Under detta decennium pågår ständiga spekulationer kring Annas sexualitet, det frodas anklagelser om att hon är uppmärksamhetskåt och formuleras konstant nya recensioner av hennes utseende. Allt detta sker i såväl offentliga debatter som i trådar på internet och i anonyma mejl. När jag läser boken är det svårt att föreställa sig hur en enskild människa kan ta sig igenom allt detta.
Men Anna Ardin beskriver också flera ljuspunkter. Med hashtag #prataomdet vände opinionen i Sverige. Allt fler började tro på Annas berättelse och diskussionen kom att handla mindre om henne som person och mer om människors okränkbara rätt till sin egen kropp. ”Den här dagen beskrivs det inte längre som två enskilda bagateller som hotar yttrandefriheten och transparensen.” skriver Anna Ardin om den 18 december 2010.
På samma sätt beskrivs möten med feministiska aktivister, mejl från personer som själva upplevt liknande situationer med Assange och offentliga ställningstaganden från tongivande debattörer. En känsla av upprättelse.
I ett demokratiskt samhälle måste förstås den rättsliga upprättelsen alltid vara prioriterad. Utan den, ingen rättsstat. Känslan av att i en opartisk process fått konstaterat att jag hade rätt – det jag blev utsatt för är inte okej – är enligt många avgörande för att kunna gå vidare i sin läkning. Arbetet för att säkra såväl rättssäkerhet som rättstrygghet bör därför alltid stå högst på agendan.
Men upprättelse handlar också om fler saker. Om möjligheten att få sätta ord på på det man varit med om. Det kan handla om att känna igen sig i någon annans berättelse. Att bli lyssnad på. Att inte bli ifrågasatt. Upprättelse kan handla om att få ett förlåt. Ett erkännande. Det kan handla om att bli backad av en enda människa, att inte behöva känna sig ensam.
Sexuella övergrepp påverkar oss alla olika. Vi reagerar på olika sätt, hanterar det på olika sätt, känner på olika sätt och tar oss vidare i livet på olika sätt. Därför ser också vårt behov av upprättelse ut på olika sätt.
Anna Ardin har efter tio års tystnad valt att en gång för alla berätta om att leva i skuggan av Assange, med allt vad det inneburit. Jag önskar att Annas mod kunde inspirera fler av oss. Hur kan vi bidra till andras upprättelse? Vad mer kan upprättelse innebära? Finns det fler berättelser om upprättelse? Eller utebliven upprättelse?
Låt oss fylla hashtag #upprättelse med fler berättelser. För att backa Anna. Men också för allas vår rätt till upprättelse.
