”Ingen som lämnar en hederskontext ska behöva återvända till förövarna för att samhället inte fanns där. Inga barn ska behöva oroa sig att föras utomlands och utsättas för tvångsgifte eller könsstympning”, skriver Janine Alm Ericson på årsdagen av mordet på Fadime Sahindal.
För den som inte har friheten betyder den allt. Den betyder att kunna leva och älska, inte begränsas av ett förtryck som äter sig in under skinnet, att inte vara rädd. Den frihet som några tar för given är det andra som dör för.
Nu har det gått ännu ett år sedan Fadime Şahindal mördades av sin egen pappa. Det efter många år där hon stridit för att välja klädsel, umgänge och yrke. Stridit för både sig själv och andra för ett liv utan hot om könsstympning, tvångsgifte eller mord. Hedersförtrycket kostade Fadime livet. Nu har det gått nitton år och Fadime är död, men förtrycket lever kvar.
Det förtrycket är ogreppbart för alla som inte lever i det. Ett förtryck som stryper alla delar av livet och gång på gång tar förtrycket upp all plats i vardagen – och allt annat skjuts åt sidan, sätts på paus och läggs på vänt. Fadime blev ett namn på den kamp mot som i dag istället måste föras av andra. Modigt och med risk för sitt liv tog hon plats i de offentliga rummet. Hon ställde sig i Sveriges riksdag och öppnade mångas ögon för det som det under en lång tid varit allt för bekvämt att blunda åt.
Sedan dess har mycket hänt. I dag finns det en större medvetenhet om hedersrelaterat våld och förtryck, och vid sida av det offentliga samtalet har politiken skärpts upp. Vi har anpassat oss efter den verklighet många unga kvinnor lever i och varit tydliga: skulden och straffet ska bara ligga hos den som har det: mannen och strukturerna som förtrycket och begränsar unga människors liv.
Det har hänt väldigt mycket samtidigt som det hänt så otroligt lite. Året är nu 2021 och flickor och kvinnor gömmer sig fortfarande från sina familjer. Mycket har gjorts för att möta det. Vi har bland annat infört en straffskärpningsgrund för hedersbrott, som innebär att den som begår brott med hedersmotiv ska dömas hårdare. Vi har också gjort det möjligt att besluta om utreseförbud för att skydda barn från att föras utomlands i syfte att ingå barnäktenskap eller könsstympas. Men det räcker inte. Så länge förtrycket pågår är det politikens skyldighet att vrida och vända på varje sten för att den självklara friheten ska vara till för alla.
Det hot som många utsatta lever under är konkret och direkt livsfarligt. Det behövs skydd här och nu och det behövs långsiktigt. Ingen som lämnar en hederskontext ska behöva återvända till förövarna för att samhället inte fanns där. Inga barn ska behöva oroa sig att föras utomlands och utsättas för tvångsgifte eller könsstympning. Den nya lagstiftningen om utreseförbud som trädde i kraft i fjol är viktig och måste nu få genomslag. Åtgärder som räddar liv här och nu måste gå sida vid sida med ett långsiktigt arbete. Målet måste vara glasklart: hedersförtrycket ska inte minska – det ska utrotas.
Två månader innan Fadime mördades stod hon i riksdagen och sa att om alla drar sitt strå till stacken behöver hedersvåldet inte upprepas. Och hon avslutade med att be oss att inte vända de drabbade ryggen, att inte blunda för dem. Och det är precis det som vi måste göra. Se och våga agera. Och aldrig tveka en sekund på att lägga skulden där den här hemma: hos männen som förtrycker och förgör.
