Efter tidigare publicerade artiklar i serien ”Vården vid sexuellt våld” kontaktade flera personer som varit utsatta för sexuellt våld Feministiskt perspektiv för att dela med sig av sina berättelser. Även initiativet ”Stäng inte Asta”, som går att läsa om i tredje delen i artikelserien, delade med sig av sina berättelser och upplevelser av hälso- och sjukvården samt vikten av adekvat vård för personer som utsatts för sexuellt våld. Totalt handlar det om 30 personberättelser där sexuellt våldsutsatta berättar om livet efter övergreppen och vägen mot förbättring.

Berättelserna skiljer sig åt på många sätt. Övergreppen som beskrivs sker under olika omständigheter och några har utsatts fler gånger. De sexuellt våldsutsatta är i olika åldrar och har olika relationer till förövarna. Trots olika historier går det att se stora likheter när personen sökt hjälp för de psykiska och fysiska besvär som uppstått efter övergreppen. Majoriteten beskriver hur de skickats mellan olika vårdenheter, fått flertal diagnoser, genomfört behandlingar som de inte förstått syftet med och i många fall beskrivs deras mående ha försämrats efter att de sökt vård.

En av berättelserna är skriven av Elin Johnsson. Hon var under fem år återkommande patient hos ungdomshälsan, primärvården och psykiatrin med anledning av depression och ångestsyndrom till följd av sexuellt våld och övergrepp. Hon beskriver hur hon genomfört terapeutiskt samtal, behandlande samtal med psykolog, KBT-behandling, EMDR-behandling och samtidigt medicinerats med ångestdämpande medicin, stämningsstabiliserande medicin och antidepressiv medicin, utan att behandlingarna gav förbättrande resultat.

En ytterligare berättelse skriven av Sara Nilsson, berättar om en liknande upplevelse när hon sökt hjälp för de psykiska besvär som uppstått efter ett flertal övergrepp. Sara blev inlagd på psykiatriska avdelningen till följd av stora sömnproblem och att ångest totalt tagit över hennes liv. Det gick sedan år utan att Sara Nilsson blev utskriven. Som en följd av att ingen i personalen på psykiatrin visste hur de skulle behandla eller hantera hennes problem var hon konstant neddrogad:

ECT-behandling varvades med tabletter och injektioner. Allt för att ta bort det som ingen förstod. /…/ Jag medicinerades bort. Jag slutade finnas, inlåst, nedmedicinerad och med massa trauman som bara samlades på hög. Min botten var här.

Ingen hjälp

Att sexuellt våldsutsatta behandlas och medicineras i mängder är inte unikt för Elin Johnsson och Sara Nilsson, utan är återkommande i majoriteten av berättelserna. Att inget hjälper trots behandling, oavsett om vårdpersonal varit medvetna om övergreppen eller inte, beror på att det endast är symptomen och hälsokonsekvenserna som uppstått som en följd av övergreppen som behandlas – utan att själva traumat bearbetas.

Personer som utsatts för sexuellt våld lider ofta även av komplexa hälsokonsekvenser som många gånger kräver långvariga behandlingar och omfattande stöd. Anna Karlsson berättar hur daglig panikångest, PTSD, flashbacks och fruktansvärda mardrömmar var en del av vardagen efter att hon utsatts för sexuella övergrepp.

Utöver psykiska besvär berättar flera om hur traumat av sexuellt våld även tagit fysiska uttryck i form av allt från hudeksem till håravfall. Tillitsproblem och att den utsatta distanserar sig från omvärlden är snarare regel än undantag. Ida Svensson berättar hur hon testade alla behandlingar hon kunde komma på för att, om inte bota, i alla fall lindra det vardagliga lidandet:

Jag har provat allt; gått till kuratorer, läkare, psykologer, provat meditation, yoga, träning, alternativ medicin, läst alla böcker jag kunde hitta och gått i olika stödgrupper. Inget hjälpte.

Skickad runt

Alla ovanstående konsekvenser gör vardagen till en kamp, som lämnar lite energi över för att på egen hand söka efter vård och hjälp. Att den utsatta på egen hand måste leta, och många gånger kämpa för att få adekvat hjälp inom hälso- och sjukvård är samtidigt något som de flesta vittnar om. Klara Nilsson berättar om hur hon två dagar efter att hon utsatts för en våldtäkt besöker psykiatriska akutmottagningen i ren desperation på hjälp.

Psykologen hon får träffa förklarar att de inte kan hjälpa henne mer än att ge henne lugnande och rekommenderar att hon på egen hand ska vända sig till vårdcentralen. På vårdcentralen blir hon hänvisad till kvinnokliniken, även denna gång förväntas Klara på egen hand kontakta mottagningen. Efter ytterligare runtskickande i ett antal dagar hänvisas Klara tillbaka till den psykiatriska akutmottagningen där en psykolog åter igen förklarar att de inte kan hjälpa henne.

Slutligen får Klara trots allt samtalsterapi med en psykolog på vårdcentralen. Den kontakten blir dock inte långvarig. Efter några samtal beskriver psykologen att vad hon kallar den långsamma förbättringsprocessen inte är normal och att hon inte kan förstå varför Klara Nilsson inte mådde bättre. Dessutom var samtalen som Klara Nilsson var berättigad slut vilket gjorde att samtalskontakten avslutades:

Sexuellt våldsutsatta måste få hjälp att läka och bli sedda! Den vanliga vården lindrar i stunden, men lugnande piller och oengagerat samtal hjälper inte med mörkret inombords.

Fruktlösa försök

Efter att ha försökt hitta rätt vård utan att få någon adekvat hjälp orkar flera inte längre fortsätta leta. Josefin Karlsson genomförde en KBT-behandling på Södersjukhuset i Stockholm med syftet att specifikt bearbeta traumat av två våldtäkter som hon utsatts för. Psykologen gick snabbt från ämne till ämne och avslutade deras samtalskontakt utan någon egentlig förbättring i Josefins mående.

Anledningen till att samtalskontakten avslutades var dels att psykologen ansåg att tio-tolv gånger varit tillräckliga för andra och därför var det även i Josefin Karlssons fall. Psykologen skulle även på semester och det var därför svårt att hitta fler lediga tider. I en kombination av att Josefin inte visste var hon skulle vända sig för adekvat hjälp och att försöken till att få hjälp snarare gjorde att hon mådde sämre, valde hon att försöka lägga traumat åt sidan. I dag, fyra år efter övergreppet, har Josefin fortfarande problem med intima relationer:

Jag är fortfarande livrädd för att jag aldrig ska kunna träffa någon. Dels för att jag inte ska kunna ha sex och dels för att jag ska känna att jag blir utnyttjad igen. Det är nog det jag tycker är jobbigast.

Det finns dock även ljusglimtar och hopp. I berättelser där den utsatta fått vård och hjälp på mottagningar specialiserade på att behandla sexuellt våldsutsatta har samtliga upplevt en förbättring. Många har fått gruppbehandling på Asta-mottagningen, andra har genomfört traumabehandling hos Wonsa eller stiftelsen 1000 möjligheter, och vissa har gått på stödsamtal hos organisationer som till exempel Storasyster.

Fick livet tillbaka

Det som skiljer behandlingarna hos specialiserade mottagningar från övrig hälso- och sjukvård är, utöver spetskunskap kring sexuellt våld, även att behandlingen inte är tidsbegränsad. De utsatta får gå i behandling till dess att de mår bättre utan att känna sig stressade över att antalet samtal de är berättigade till ska ta slut, vilket flera beskrivit varit fallet inom övriga hälso- och sjukvård.

Enade om att det inte finns någon snabb och enkel lösning arbetar dessa mottagningar med tidskrävande och inriktade behandlingar utifrån kunskap om vilken vård och vilket bemötande sexuellt våldsutsatta behöver. De som fått stöd och behandling hos någon av dessa mottagningar beskriver hur de för första gången känt sig sedda, accepterade och förstådda. Hur mottagningarna varit en trygg plats som för många varit enda platsen de tillfullo vågat slappna av och släppa oron.

Lisa Andersson genomgick en traumabehandling på stiftelsen 1000 möjligheter. Hon beskriver hur rädsla och minnen av de sexuella övergrepp hon utsatts för stoppat henne från att göra saker i sin vardag och hur traumabehandling hjälpt henne att få tillbaka sitt liv.

Traumabehandlingen räddade mitt liv. Det måste bli en mer allmän kunskap inom hälso- och sjukvården hur man bemöter sexuellt våldsutsatta och det måste öppnas fler specialistmottagningar. Jag vill leva igen, men det finns fortfarande många utan rätt behandling där traumat ständigt hotar de till livet.

Fotnot: Personerna bakom berättelserna har valt att vara anonyma, samtliga namn i artikeln är fingerade.