Hösten 2017 spreds #metoo-uppropen i USA och snart snabbt över hela världen via sociala medier. Tusentals vittnesmål om sexuella trakasserier och sexuellt våld lades till varandra och blottlade den struktur av våld mot kvinnor som råder både på arbetsplatser och i övriga samhället.

Det visade sig dock att hashtaggen #metoo redan fanns. Den amerikanska medborgarrättsaktivisten Tarana Burke hade startat den redan 2006, för att stötta afroamerikanska flickor och kvinnor som varit utsatta för sexuellt våld. #Metoo handlade om att visa på att de inte var ensamma om sina upplevelser.

Nu har en handbok om #metoo, The Routledge handbook of the politics of the #MeToo movement, publicerats. Det är det största skrivna verk som producerats om #metoo-rörelsen. Allt från kända akademiker till sista-årsstudenter, doktorander och aktivister från olika platser i världen har bidragit med texter till denna omfångsrika bok.

I en av de första essäerna skriver Angela Davies att ”våld mot kvinnor är den mest pandemiska formen av våld i världen”. Och hon frågar sig varför det gjorts så mycket framsteg inom andra områden, medan det könsbaserade våldet har tillåtits fortgå i oförändrad omfattning. Davies menar att ett av svaren handlar om tendensen att individualisera problemet:

”Eftersom vi tenderar att fokusera främst på enskilda förövare som om de själva är början och slutet på detta våld, uppmanas vi sällan att reflektera över den strukturella och institutionella orsaken till våldet.”

#Metoo borde göra det svårare att fortsätta betrakta det könsbaserade våldet som offrets fel eller bortförklara det genom att likna förövaren vid ett monster.

En del av rörelsen

Giti Chandra och Irma Erlingsdótter är bokens redaktörer.

– Handboken är tänkt att fungera som referens för alla som vill arbeta inom området, säger Giti Chandra på videolänk från Reykjavik.

– Om du vill veta vad #metoo var och hitta akademiska källor så är det rätt plats att gå till.

– Men samtidigt ville vi skriva en tillgänglig bok, eftersom #metoo som rörelse faktiskt hade väldigt lite att göra med akademin.

Det innebär att texterna inte är alltför teoretiska, utan belyser olika perspektiv på vad #metoo var, kritik av rörelsen, hur den mottagits och diskrediterats samt hur #metoo ska föras framåt.




Även om det hutlösa priset på boken i nuläget säkert avskräcker de flesta från att köpa en egen kopia, så hoppas redaktörerna snart på en billigare pocketversion. Och så finns den billigare e-boksversionen att köpa.


– Boken är en del av rörelsen och vi ville sätta den i ett sammanhang, eftersom den liksom #metoo hade rötter, och inte kom från ingenstans, utan byggde på andra böcker och rörelser mot sexuellt våld. Samtidigt som boken även fungerar som en språngbräda för de som vill ta det här arbetet vidare, och ser vad som behövs göras härnäst.

Det fanns också en tanke att på ett och samma ställe visa på hur global rörelsen faktiskt blivit och sammanföra vad som händer i exempelvis Argentina med vad som är på gång i Indien och Sverige.

Bland de viktigaste bidragen, menar Chandra, är det avsnitt som handlar om kvinnor med funktionshinder. Författaren Freyja Haraldsdóttir, menar att kvinnor med funktionsnedsättningar hölls utanför, vilket resulterade i att hon och organisationen hon är en del av backade och vägrade bli en aktiv del av #metoo-rörelsen enligt devisen ”det är bättre att vara tyst än utraderad.”

– Det kändes väldigt viktigt att ha med den här texten och ge den en central plats.

En annan kritik av bristen på inkludering i #metoo-rörelsen, handlar om att rörelsen var och upplevdes som väldigt heteronormativ – att transpersoner och icke-binära personer hade svårt att hitta sin roll i rörelsen.

När systemet inte skyddar dig

Chandra lyfter också fram vikten av att fördjupa kunskapen kring rättvisa utanför rättssystemet i form av upprättelse och förändring – helt enkelt som ett alternativ till de som inte vill anmäla och gå igenom en vanlig rättsprocess.

– För faktum är att rättssystemet misslyckas med att stötta och sviker på så vis kvinnor och överlevare på alla fronter, säger Giti Chandra.

Själv har Chandra skrivit ett avsnitt som handlar om anonymitet och trovärdighet.

– När den första listan över förövare, främst framstående män inom akademin, kom ut i Indien var avsändarna anonyma kvinnor. Det ledde till en enormt stark motreaktion från äldre feminister som sade: ”Vi har ägnat våra liv åt att kämpa för att få tillgång till ett rättsligt förfarande. Det ni gör är illegalt, oansvarigt och får feminismen att hamna i dålig dager.”

Även trovärdigheten ifrågasattes. Om kvinnorna som namnger de välkända akademikerna är anonyma, varför ska vi tro dem? Backlashen blev dessutom hårdare eftersom unga kvinnor i Indien inte tycktes förstå och erkänna den kamp som tillgängligheten till rättssystemet inneburit för den äldre generationen i Indien.

Allt det här ledde till att Chandra skrev sitt bidrag utifrån frågan: Varför tror ingen på dig när du väljer att namnge förövaren utan att själv uppge ditt namn?

– Jag tror att det här delvis handlar om att varje generation feminister gör saker på nya sätt och bryter mot reglerna. De feminister som nu är upprörda bröt mot reglerna på sin tid, och nu har vi den här sortens gerrillakrigföring, för det är vad som återstår när systemet inte skyddar dig. Medan de äldre fortsätter hävda att vi måste använda oss av rättsystemet.

Giti Chandra säger att hon själv har varit utsatt för sexuella trakasserier och då valde att inte anmäla eftersom hon inte ville att hennes liv skulle handla om det. Samtidigt har hon även suttit i ett flertal kommittéer som arbetat mot sexuella trakasserier och försökt övertala unga kvinnor att anmäla förövarna.

– Trots att jag lovat att hjälpa dem att uppnå rättvisa, har de ofta inte litat på mig, eftersom de helt enkelt saknar tilltro till systemet. Tyvärr funkar inte det system som våra systrar med blod, svett och tårar kämpat för att få tillgång till.

Systematiskt problem

I själva verket är anonyma listor bara en form av offentliga hemligheter som kvinnor talat om med varandra under årtionden. Inte minst för att hjälpa och skydda varandra.

– Det är bara att nu när det sprids via sociala medier kan du stämmas för förtal. Det var bland annat på så sätt #metoo stoppades innan det knappt hade börjat i Australien. Den unga skådespelerska som pekade ut en äldre kollega som förövare anmäldes för förtal och mannen fick rätt. Det visar att rättsystemet fungerar mot dig igen.

Men tack vare #metoo tycker Chandra ändå att det har blivit svårare att låtsas som inget har hänt.

– Visst är det konstigt att så otroligt många män, även feminister, liberala och unga män, inte hade en susning om att det här försiggick. Samtidigt som jag nog skulle kunna säga att jag inte känner en enda kvinna som inte utsatts för sexuella trakasserier i någon form.

Den ökade kunskapen och medvetenheten, tror hon, gör det också svårare för allt ifrån polis, till åklagare och domare att ignorera eller göra anmälningarna till icke-frågor.

– Känslan av kollektivitet är så kraftfull att den gjorde rörelsen. Förflyttningen från sociala medier och ut på gatorna, in i rättssalen och familjer, säger Giti Chandra.

#Metoo-rörelsen har också visat på att det är ett systematiskt problem. Det handlar inte om enskilda monster-individer, utan förövarna är omgivna av många personer som möjliggör att den här typen av brott kan fortgå i det tysta.

– Tanken att detta kan hända den mest privilegierade kvinnan är gör det skrämmande.
Diskriminering handlar inte bara om ekonomiska skikt, det faktum att det händer för alla kvinnor överallt är något som jag tror att boken verkligen förmedlar.

Samtidigt anser Giti Chandra att #metoo-rörelsen behöver bli mycket mer inkluderande:

– Om du inte signalerar inkludering, får du inte heller någon respons från människor.

Det måste också till mycket arbete framöver när det handlar om alternativa rättsprocesser för återuppbyggnad. Och kring det som handlar om överlevarnas röst.

– Det finns ännu långt ifrån en bred acceptans av att ta emot berättelser från överlevare, som vågar ta steget och tala ut om vad de utsatts för. Alla som berättar ifrågasätts på en rad olika sätt. Vi måste skapa större förståelse för vad trauma innebär.

Enorm prestation

Under coronapandemin har Giti Chandra sett hur en viss typ av frågor har tagit plats som ett direkt resultat av #metoo.

– Bara ett par månader in i coronapandemin hölls det konferenser på temat vilka är konsekvenserna av pandemin för kvinnor och andra utsatta grupper. Bara det är en enorm prestation, säger hon.

Det behövs så klart även mer djupgående sociala och kulturella förändringar, men det, menar Giti Chandra, är så långa processer, att först och främst måste vi fixa lag och ordning till skydd för kvinnor som utsätts för våld.

– Om det går att fortsätta begå övergrepp ostraffat kommer män vara helt ovilliga att ändra beteende, säger hon.

Giti Chandra. Bild: Privat