Startsida - Nyheter

Med flanörens privilegium

”I flanörens blick ingår självklart en behaglig distans till de frågor som avhandlas”, skriver Anna Remmets som har läst idéhistorikern Dan Nyströms essä Gråskalan, och anser att bristen på grundliga analyser gör den tröttsam i längden.

När idéhistorikern Daniel Nyström i inledningen till sin essä Gråskalan skriver att han vill ”nyansera” några av de självklara föreställningar som han själv och vi andra som brukar kallas ”politiskt korrekta” har, förväntar jag mig ett pärlband av tröttsamma hot takes och djävulens advokat-lekar. Det som följer är dock till största delen inte särskilt kontroversiella inlägg i de debatter som författaren doppar tårna i. Men ganska många debatter blir det.

Nyström hinner inom bokens rätt anspråkslösa sidantal avverka de inte alldeles små frågeställningarna om prostitution, rasism, #metoo och terrorism. ”Ramberättelsen” är en resa genom Europa som författaren gör. Under denna kan han själv vandra genom Red light district i Amsterdam, gå på en hip hop-konsert någonstans, och besöka marknaden i Tyskland som för några år sedan blev skådeplatsen för ett brutalt terrordåd.

Den resa som beskrivs ter sig lite grann som en manlig flanörs grand tour genom ett samhälle präglat av sexism, rasism och våld. I flanörens blick ingår självklart en behaglig distans till de frågor som avhandlas. Det är aldrig flanörens egen kropp som hotas av könat eller rasistiskt våld även om han uttrycker en viss oro för nya terrordåd. Detta hör till sakens natur och är anledningen till att flanörsperspektivet länge har varit en privilegierad position förunnat den vita mannen.

Vad är det då Nyström kommer fram till på sin resa genom Europa? Inte särskilt mycket nytt i alla fall. Ofta för han ganska rimliga resonemang om olika maktstrukturer. Somligt är riktigt intressant som när han berör queerfeminism kontra radikalfeminism.

Språket är följsamt och behagligt och passar bra till de nyfikna men inte så djuplodande undersökningarna. Men bristen på grundliga analyser är också det som gör essän tröttsam i längden. Essäer behöver förvisso varken ha den akademiska textens uttömmande resonemang, fastslagna slutsatser eller nya infallsvinklar. Tvärtom är det en av dess tillgångar att den är fri från dessa. Men om den inte är mer än en sammanfattning och uppräkning av redan tänkta tankar blir den knappast särskilt intressant.

Nyström svävar över Kajsa Ekis Ekman, Zygmunt Bauman och queerteori men fladdrar mest förbi utan att riktigt fördjupa sig i något. För den som inte är bekant med dessa tänkare och teorier fungerar det som lästips, men Nyström bidrar inte med så mycket mer än så. Vad som känns ännu mer slappt är att han inte riktigt verkar ha bemödat sig om att ens sätta sig in i de många debatter han refererar, vilket skulle kunna läsas som ett exempel på det manliga privilegium han själv hänvisar till.

När han skriver om faran i att se sexköpande män som Paolo Roberto som undantag istället för som symptom på en struktur framställer han detta som en nydanande ”nyansering” fast det är just detta feminister har sagt precis hela tiden.

Efter att i en stor del av boken ha framfört (eller sammanfattat) mer eller mindre progressiva åsikter är det nästan som om Nyström mot slutet känner att han måste växla upp den ”nyansering” han utlovade i inledningen. Men detta gör han också föga originellt genom att vad som nästan känns copy pastat från en borgerlig ledarsida börja tala om faran med ”polariseringen” i samhället.

Genom att göra detta undergräver han dessutom sina tidigare resonemang, för om han verkligen analyserat de maktstrukturer han säger sig vilja undersöka på djupet hade han förstått att för alla de människor vars liv och säkerhet hotas av reaktionär högerpolitik är det knappast ”polariseringen” som är problemet. Dessutom ställer Nyström upp ”högerextrema” och ”politiskt korrekta” som motsatspar och godtar därmed, trots att han själv räknar sig till de sistnämnda, högerns terminologi samtidigt som han osynliggör vänstern som en motkraft till högern.

När jag läst klart Gråskalan undrar jag mest om Daniel Nyström verkligen var tvungen att åka runt Europa för att citera andra tänkare. Men som han själv i rättvisans namn är inne på: möjligheten att skriva en sådan här bok och att få den publicerad kan väl om något ses som ett exempel på de privilegier han diskuterar.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV