”Inte ens den pandemiska situationen har lyckats få feminister att helt avstå från massmobiliseringar under året”, konstaterar Colectiva feminista en Suecia – Maiz och bjuder in till digital, textil manifestation för att återta den internationella kvinnodagens kampkaraktär.
När de socialistiska kvinnorna 1910 samlades i Köpenhamn och föreslog att uppmärksamma internationella kvinnodagen så föreställde de sig inte att den feministiska rörelsen i världen, efter många års kamp för att etablera dagen som en kampdag för rättvisa för minst halva mänskligheten, en dag skulle se sig tvungen att avstå från massmobiliseringar. Detta inte främst på grund av de patriarkala statsmakternas förbud eller förtryck, utan på grund av en pandemi som än i dag drabbar hela världen.
Vi i Colectiva feminista i Sverige, en grupp latinamerikanska kvinnor vars perspektiv präglas av att vi lever med en fot i Sverige och en i Latinamerika, vill denna 8 mars uppmärksamma situationen för kvinnor och transpersoner i Latinamerika under pandemin. Inte minst med tanke på att pandemin, förutom att tvinga oss att distansera oss socialt, även uppmuntrar oss till att fokusera på den egna och den närmaste familjens hälsa, möjligen den egna kommunen och landet samt i bästa fall även den världsregionen vi befinner oss i. Därför ser vi denna pandemi även som ett hot mot solidariteten, särskilt den internationella solidariteten och ansvarstagandet. Vi vill därför bidra till att motverka att vi blir introverta.
Coronapandemin lyckades så gott som vingklippa det feministiska uppsvinget i Latinamerika, som började 2015 när tusentals argentinska feminister mobiliserades mot våld och mord på kvinnor och transpersoner (feminicidier och transcidier). Rörelsen spreds sedan från land till land. Så sent som den 8 mars 2020, tre dagar innan WHO deklarerade att covid-19 var en pandemi, mobiliserades cirka två miljoner kvinnor i Santiago, Chile, efter att de under flera månader varit en viktig beståndsdel i de folkliga mobiliseringarna mot den nyliberala politiken. Även för oss i Sverige, precis som för många runt om i världen, skulle det bli den sista massiva kraftsamlingen kring feministiska krav.
I år är läget helt annorlunda. Tolv månaders pandemi har sett till att dra orättvisor och de värsta aspekterna av olika maktstrukturer som påverkar folkens liv – såsom klass, kön, rasism, transfobi, funkofobi – upp till ytan. Flera decenniers nyliberal politik med nedskärningar och privatiseringar av exempelvis hälsovårdssystemen, visar nu tydligt de enorma existerande klyftorna mellan folk som lever i fattigdom och de som kan köpa sig till större chanser att överleva, och även leva i överflöd.
Förutom problem relaterade till hälsovård blottar pandemin även att vissa sektorer, särskilt i det globala syd, inte har lika stora möjligheter som andra att ”tvätta händerna ofta”, ”arbeta hemifrån”, ”ha distansundervisning”, och så vidare. Pandemin har fördjupat de ekonomiska klyftorna mellan kvinnor och män genom hårdare arbetsvillkor i kvinnodominerade, lågavlönade yrken och gjort situationen för den kvinnodominerade informella sektorn ännu mer prekär. Samtidigt har även omständigheterna i hemmen, där kvinnor bär ansvaret för de sjuka, gamla och barn, förvärrats och därmed ökat deras arbetsbörda som också tär på deras hälsa. Vid sidan av detta har våldet mot kvinnor ökat exponentiellt runt om i världen. Något som redan i april månaden uppmärksammades av UN Women.
Likväl har de som utsätts för konsekvenserna av pandemin inte varit lamslagna. Många kvinnor och transpersoner har försökt bemöta krisen kollektivt och organiserat sig i sina bostadsområden, byar och urfolkssamfälligheter. Genom bland annat kollektiv matlagning och uppstart av formella och informella kooperativ har de arbetat för att parera den ekonomiska krisen. Kollektivt har feministiska grupper även funnit strategier för att hjälpa de som flyr från patriarkalt våld, tagit initiativ till självförvaltande kvinnojourer och skyddade boenden för kvinnor och transpersoner, samt krävt att staten underlättar anmälan om våld. Kvinnor, i synnerhet urfolkskvinnor, har även varit drivande i omsorgsinitiativ, bland annat genom användningen av medicinalväxter som kan, om inte bota, åtminstone mildra symptomen av covid-19. Överlag har omsorgsarbetet, som traditionellt varit en prioritet på den feministiska rörelsens agenda, återigen blivit aktuellt. En fråga som särskilt avkoloniserande ekofeminister i det globala syd lyfter fram.
Inte ens den pandemiska situationen har lyckats få feminister att helt avstå från massmobiliseringar under året. De mexikanska feministerna uppmärksammade genom enorma demonstrationer ökat våld och mord på kvinnor och transpersoner under september månad förra året. De argentinska feministerna, som efter många års kamp och massiva mobiliseringar även under pandemin, lyckades med en historisk seger när abort legaliserades i landet. En feministiskt seger som ingav hopp och inspirerade feminister även i andra latinamerikanska länder.
Trots att vi inte kommer att kunna demonstrera tillsammans och med bestämd stämma låta de feministiska slagorden höras vill vi som Colectiva feminista Suecia – Maíz, denna internationella kvinnodag, visa och lyfta att vi är sammanlänkade och inte har glömt vår omvärld. Det är det minsta vi kan göra för att hedra de som instiftade denna dag, men även de som i dag kämpar varje dag med risk för sina liv och för de som i dag tyvärr endast finns med oss i kampen genom våra minnen och hjärtan!
Låt oss i den andan komma ihåg Audre Lordes ord om att ”ingen är fri förrän alla är fria, även om de andras bojor ser annorlunda ut än våra egna”.
Carmen Blanco Valer
Dolores Calvo
Alejandra Gómez Lozano
Ninfa Estrada
Eloína Bello
Ana Castellanos
Erika Mendez
Yénika Castillo Muñoz
Ismene Figueroa López
Claudia Arenas
Colectiva feminista en Suecia – Maíz
Erika, Ana, Dolores och Carmen, Colectiva feminista en Suecia – Maíz, välkomnar alla att delta i en digital och textil demonstration i samband med 8 mars.
