”Om Kamala Harris seger inte innebär riktiga politiska och materiella konsekvenser som besvarar marginaliserade gruppers behov så osynliggörs de ännu mer i bilden av henne”, skriver Lave Galo, efter vicepresidentens historiska tal till FN:s kvinnokommission, som inleddes på måndagen.
”Kamala kan åtminstone ses som en symbol för unga flickor, så de kan sikta på dessa maktpositioner i regering och på andra områden, och att det inte bara är gamla dammiga killar i toppen .”
Olika versioner av denna tweet spreds på sociala medier efter Kamala Harris seger som den första kvinnan att bli vice president i USA-valet 2020. Att hon dessutom är afro- och indisk-amerikansk kvinna bidrog till en historisk representation av icke-vita kvinnor i Vita huset. Harris blev snabbt hyllad som en internationell förebild för unga och rasifierade tjejer som nu får bevittna någon förutom en vit man bära en av de mest prestigefyllda titlarna i världen.
Men vad gör representation för nytta om Kamala Harris endast företräder vita korporationers intressen: om hon aktivt bidragit till massfängslandet av svarta folket i USA under sin polisledning; om hon som distriktsadvokat godkände lagen som deporterade odokumenterade elever bort från sina familjer vid ”misstänksamt uppförande” utan ordentlig utredning; om hon stöttar USA:s 38 miljarder dollar militärstöd till israeliska staten som är känd för sin krigföring mot det palestinska civilsamhället; om hon nekat fängslade transpersoners rätt till könsbekräftande hälsovård och förlöjligat avkriminaliseringen av sexarbete som har till syfte att skydda kvinnor från människohandel, övervåld och socialt stigma?
Kamala Harris ökade individuella makt betyder inte nödvändigtvis mer kollektiv frihet. Just nu sker en mainstream-glorifiering av maktpositioner, utan en kritisk diskussion om de potentiella motsägelser som uppstår när icke-vita hamnar i högt uppsatta positioner inom institutioner som ansvarar för funktionen av förtryck, exemeplvis att rasifierade individer får ledande roller i upprätthållandet av rasismen.
Bristen på intersektionalitet i identitetspolitiken är dödlig. Organisering och kamp som bara förlitar sig på identitet utan att inkorporera frågor om bland annat klass, kön och sexualitet orsakar för stora sprickor i gemenskapen för den att hålla. I grunden behöver inte radikala frihetskampen en ”första kvinnlig vice president” så mycket som den behöver en sista i sitt syfte att avlägsna den amerikanska imperalismen och istället förhålla sig till gräsrotsbaserade former av ledarskap.
Ändå räknar vi det som en framgång för feminismen att en kvinna kommit ända vägen upp till den vita mannens maktposition, trots att hon trampat sig upp på det marginaliserade samhällets rygg. En anti-patriarkal revolution är omöjlig om vi fortsätter mäta framgång efter fåtalet kvinnors nyvunna materiella privilegier och auktoritära positioner.
I artikeln Is the modern woman a traditional man? förklarar jag mer djupgående denna döda vinkel i feminismens motstånd, som istället för att utmana patriarkala hierarkier uppmuntrar kvinnor att klättra upp i dem, vilket resulterar i kvinnors imitation av manligt förtryck och reproduktionen av strukturer som underminerar den kollektiva kampen. Kurdiska frihetsledaren och politiska filosofen Abdullah Öcalan argumenterar att en kvinna som förhåller sig till frihet enligt kapitalistiska definitioner antingen underordnas den dominanta mannen eller efterliknar honom — hon blir antingen förtryckt eller förtryckare själv.
”Hur ska vi bygga upp en värld som fungerar för kvinnor?” frågar Kamala Harris mot slutet av talet till FN:s kvinnokommission. Vi kan börja med att hon slutar företräda svaret. Om Harris seger inte innebär riktiga politiska och materiella konsekvenser som besvarar marginaliserade gruppers behov så osynliggörs de ännu mer i bilden av henne. Det vore ansvarslöst att tro att hon representerar dem i samhället som hennes politik skadar.
”Jag skulle gärna ge upp tillfället att fira detta som en seger i utbyte mot en vit manlig statssekreterare som skulle kunna leda dem av oss som vill sätta stopp för globala kriget”, skriver afro-amerikanska medborgarrättsaktivisten Angela Davis om Condoleezza Rice seger i USA år 2005.
Viktigare för kampen är att leda en gemenskap som berör dimensioner av förtryck som existerar intersektionellt med identitet, för att igen – vad ger ett mer mångfaldigt presidenthus om förtrycket fortsätter växa på gatorna?
