Rösterna mot den före detta justitiekanslerns agerande har varit många. Detta är det enda just nu som känns betryggande och inger hopp. Kajsa Ekis Ekman, Göran Greider, Maria Sveland, Lina Stenberg, Irena Pozar, ja listan kan göras lång och föreningen Samordningen Metoouppropen stämmer in i vrålet mot hur hemskt det är att ännu en högt uppsatt man väljer att smutskasta och namnge kvinnan som anklagat honom för våldtäkt fastän åtalet då redan lagts ner. Dessutom i direktsändning.

Detta ”eftervåld” är helt oacceptabelt och visar ännu en gång på att #metoo behövs. Metoorörelsen består just av kvinnor med erfarenheter av mäns tafsande, kladdande övergrepp och våld. Vi är hundratusentals. Att detta spektakel är en ”backlash för metoo” som Catia Hultquist beskriver det i Dagens Nyheter, håller vi därför inte med om. I stället vill vi som representanter för en förening som samordnar de olika svenska #metoouppropen hävda att Lambertzspektaklet är ett praktexempel på vad föreningen och många med oss arbetar emot:

1. Den anklagade får stå för historieskrivningen. I detta som vid många andra våldtäktsanklagelser är det svårare för den som anklagar att få göra sin röst hörd och bli trodd. Detta var något som #metoo ville balansera genom att samla vittnesmål från just utsatta. Lambertz har i detta spektakel varit den som får berätta, men var är kvinnans berättelse? Metoorörelsens framgång handlar till stor del om bredden och om det stora antalet kvinnor som är delaktiga i rörelsens huvudfråga. Att kvinnor just fick vittna i trygga rum och diskutera vad vi kunde göra av vår ilska, men också vilja till förändring. Det var det stora med #metoo. Lambertzfarsen sätter i gång samma känslor som #metoo gjorde när det briserade hösten 2017 och blir ännu en påminnelse om det trauma som många utsatta går och bär på. Det väcker också en ilska lik den som väcktes då, en ilska som handlar om att nu måste något hända. Att kvinnor, ännu en gång, fått nog.

2. Att ha påtalat sexuella övergrepp fler gånger än en minskar den utsattas trovärdighet. Redan innan åtalet lades ner påtalade försvaret att kvinnan förekommit i våldtäktsutredningar tidigare. Allt för att minska hennes trovärdighet. Detta mönster såg vi också i de olika #metoouppropen. Att ha vittnat om brottsutsatthet flera gånger är bara till den utsattas nackdel vid dessa typer av brott. Ingen ifrågasätts för att ha rånats fler gånger än en. Under #metoo-hösten 2017 såg vi att detta ofta leder till att utsatta inte anmäler, vilket i sin tur gör att mörkertalet växer.

3. Rättsväsendet brister och förundersökningarna måste bli bättre, men inte för att Göran Lambertz blivit häktad i samband med förundersökning, utan för att 95 procent av alla som är misstänkta för våldtäkt går fria. Enligt en granskning som SVT gjorde i november 2018 rubricerades 7 370 sexualbrottsanmälningar som våldtäkt 2017. Av dessa togs 11 procent upp i domstol och 30 procent av rättegångarna ledde till en friande dom. Det kan jämföras med att ungefär 10 procent vid misshandel.

4. Namngivning är ingen bra väg att gå men ibland nödvändigt. Ännu en gång har vi sett hur den före detta justitiekanslern använde namngivning som härskarteknik genom att både gå ut med sitt eget namn samtidigt som han i direktsändningen namngav kvinnan som anklagat honom. Vi vill komma bort från att diskutera enskilda fall och istället arbeta systematisk med att eliminera sexuell utsatthet i samhället.

5. Den med makt har alltid en fördel. I nästan alla metooupprop såg vi att det ofta är professorn med stora forskningsanslag, delägare och välbärgade restaurangkunder som få hålla på och ”kladda” (för att använda Lambertz ord). Detta kallas tystnadskultur och betydde att få vågade säga emot män med makt som kladdade. I Lambertzfadäsen går detta så långt att en man med makt som kladdar får uttala sig oemotsagd i direktsändning efter att åtalet lagts ner. Tystnadskulturen har i Lambertzgate imploderat och gått så långt att en av landets högst uppsatta jurister anser att det är okej att kladda om man har en sådan personlighet och har förvarnat om den.

Vi vill återigen påminna om några av våra krav som relaterar till de mönster vi sett i #metoouppropen och som vi återigen sett i Lambertzspektaklet:

Vi vill att ämnet sexuellt våld blir en del i utbildningen för fler yrken (sedan #metoohösten 2017 har åtta professionsutbildningar integrerat sexuellt våld i sina kursplaner). Vi vill se ökad satsning på vården och kvinnojourer så det blir lättare för utsatta personer att få stöd när de försöker ta sig ur en destruktiv relation eller en anställning. Vi vill se skärpta krav på att arbetsgivare är aktiva i arbetet mot trakasserier och att Diskrimineringsombudsmannen ska tillhandahålla bättre material för att stötta arbetsgivarna i det arbetet. Vi vill också att fler anmälningar om sexuella trakasserier ska utredas.