Vad gör det med en nioåring att hitta sin renkalv dödad och lemlästad? Och vad gör det med samma nioåring att växa upp som same i ett samhälle som fortfarande pyr av samehat och genomsyras av nutida och historisk diskriminering? Om detta skriver Ann-Helén Laestadius i sin första, hyllade, vuxenroman Stöld som gavs ut av Romanus och Selling tidigt 2021.

Boken handlar om Elsa, hennes uppväxt och hennes kamp för rättvisa men också om hennes mamma som kämpar med den rotlöshet som kommer sig av att ha växt upp i en samisk familj som förnekat sin bakgrund, hennes bror som håller på att gå under i det tysta. Jag frågar vad det var som fick Laestadius att vilja skriva för vuxna efter att tidigare ha skrivit barn- och ungdomsromaner.

– Innan jag gav ut min bok som var en ungdomsroman, Sms från Soppero, så har min plan hela tiden varit att skriva för vuxna, svarar hon.

– Men så såg jag den här manustävlingen och insåg att historien som jag hade tänkt skriva för vuxna kanske gick att skriva för ungdomar och så blev det. Men sedan var det ju så roligt att skriva för ungdomar och det ledde vidare till nästa bok, och teater och radioteater. Så vuxenboken fick stå tillbaka och vänta.

Hon berättar att det var för ungefär sju år sedan som hon började samla material till den bok som kom att bli Stöld genom att vara med renskötare i deras arbete och intervjua dem.

– Jag visste redan från början att det inte var en historia jag ville berätta för ungdomar eftersom det är ett ganska tungt och brutalt ämne. Och då kände jag att om jag ska kunna skriva fullt ut och inte vara begränsad av att det kanske blir för skrämmande så måste det vara en vuxenbok, säger hon.

Var det stor skillnad mellan att skriva för barn och för vuxna?

– Nej jag tycker nog egentligen inte det. Det kanske skiljer sig lite grann i att jag har fått göra mer research, men det har jag ju i och för sig gjort tidigare också. Men här krävdes det väldigt mycket research kring renskötarlivet eftersom jag inte är renskötare själv. Min mamma är uppvuxen i en renskötarfamilj och det finns i min släkt men det är inte min vardag så det krävdes mycket research kring det. Men just kring själva skrivandet tycker jag inte att det är sån jättestor skillnad. Det enda är möjligen att när man skriver för barn och unga är man mer tydlig och det är inte så mycket som skrivs mellan raderna.

Något en slås av direkt när en läser Stöld är inlevelsen med vilken Laestadius återger barnets blick på tillvaron och barnets utsatthet. Hon tror själv att det varit till hjälp att tidigare ha skrivit för barn.

– Jag har en vana att vara i barnet och skriva utifrån barnets perspektiv.

Hon hade redan från början bestämt att hon ville skildra huvudpersonen Elsa först som barn och sedan som vuxen eftersom det som drabbar henne som barn, att hitta sin renkalv brutalt mördad, formar henne som vuxen.

– Och det blir ju lite tricksigare på det sättet när man ska skriva en vuxenbok. Det finns ju en viss risk att man kan halka tillbaka i något slags ungdomsbokskrivande, reflekterar Laestadius.

– Så det bad jag faktiskt redaktör och förläggare att ha lite koll på så att jag inte hamnade där. Jag tror att jag lyckades få till en bra balans.

Romanens obehagligaste person är utan konkurrens Robert Isaksson med sitt våldsamma hat mot samer och i förlängningen deras renar. Men bakom hans sadism skymtar också ett tragiskt levnadsöde fram.

Kändes det viktigt att göra Robert Isaksson ”mänsklig”?

– Risken när man skriver en sådan här person är att han nästan kan bli en karikatyr på hur man tror att män av den här typen ska bete sig och vara. Jag kände att för att han ska bli mer trovärdig måste också han ha sin historia. Han är ju också ett offer för den miljö som han vuxit upp i. Jag tänkte när jag skrev att han blir en symbol för många män. Inte bara de där uppe, utan också de bittra, arga männen som finns överallt i Sverige i småorter som känner sig helt förbisprungna. Och det finns en risk med de här arga männen som av olika skäl känner sig orättvist behandlade och låter det gå ut över andra. Robert skulle ha kunnat vara en man varsomhelst.

Jag fastnade också för porträttet av Elsas mamma, en person som brottas med mellanförskap och osäkerhet. Vill du berätta lite om vad du ville förmedla i skildringen av henne?

– Det är ju det här hur man räknas som same och vem som har rätt att definiera vem som är en ’riktig’ same. Hon har sina samiska rötter men i hennes familj har man inte riktigt velat kännas vid dem. Det finns de som inte vill prata om sina samiska rötter och det handlar ju om utsatthet och förtryck som man kanske har varit utsatt för i tidigare generationer och så har man valt att vända det samiska ryggen. Här kommer det här med okunskap och historielöshet som finns i Sverige in, och hur lite man vet om den här bakgrunden och vilka konsekvenser exempelvis nomadskolan har fått för språk och identitet. Men även längre tillbaka när man bestämde att det bara är renskötare som ska ha särskilda rättigheter till land och vatten. Och att man på så sätt delade på den samiska befolkningen och sade att vissa inte duger. Och att det i dag får konsekvenser tycker jag är jätteviktigt att prata om.

Vi pratar om att många majoritetssvenskar än i dag inte känner till detta och att de lägger skulden för splittringen mellan renägande och icke renägande samer på samerna själva, när det i själva verket är en klassisk kolonial praktik att skapa just artificiella gränser och splittringar. Med det hat mot samer som fortfarande florerar undrar jag över vilka reaktioner hon mött på sin roman.

Har läsare uttryckt förvåning eller till och med misstro över skildringen av situationen?

– Det som har betytt allra mest är alla renskötare och samer som hört av sig som är väldigt glada att boken har skrivits, svarar Laestadius.

– För de har ju väldigt länge försökt berätta om det här men kanske inte lyckats nå ut. Men det var också så allting började för mig, att jag började följa flera renskötare på sociala medier och såg när de lade ut bilder på plågade och dödade renar. Men det blir ju en annan sak när det kommer ut skönlitterärt. Det gör att folk tar till sig det på ett annat sätt.

Men hon berättar också att en del sagt att de inte klarar av att läsa eftersom det kommer för nära en verklighet som de är alltför bekanta med. Men någon misstro har hon inte mött. Vi spekulerar i om det kanske är så att verklighetens Robert Isaksson-typer ändå inte skulle läsa hennes bok.

– Jag var lite orolig när jag skrev över hur det skulle bli. Det är klart att det är lite känsligt att visa upp en sådan här bild av Malmfälten. Att det är inte alltid så lätt att bo där, och det var verkligen inte lätt att växa upp i Kiruna på 70-talet med det samehat som fanns. Men jag tänker att man måste prata om det.”

De senaste åren har det kommit många starka berättelser om samiska livsöden som jag uppfattar delvis kommer ur ett uppdämt behov av att vittna om övergrepp och orättvisor.

Vad tror du om framtidens samiska litteratur och film? Kommer vi få se mer berättelser som utspelar sig i en samisk kontext men som kan handla om lite allt möjligt?

– Det tror jag säkert. Och det hoppas jag verkligen. Det finns många unga intressanta författare som har kommit nu. De nya unga rösterna kommer att berätta ur ett nytt perspektiv. De har ju vuxit upp under en annan tid än jag och de är präglade av andra saker. Jag kan tänka mig att det blir mycket berättelser om identitet, det är något som alltid kommer fortgå. Sedan hoppas jag på vanliga feel good-berättelser. För ibland känns det som att det är väldigt mycket problem och trauman. Men det är väl det som måste ut. Vi måste ta makten över vår egen historia. För så länge folk inte förstår bakgrunden till att vi är där vi är i dag så går det heller inte att komma framåt. Jag tror att det är därför vi är så många som berättar om de här svårigheterna. Men jag ser fram emot berättelserna som kommer vara som vilken berättelse som helst, bara att de utspelar sig i en samisk miljö. Det ser jag fram emot!