Vi står i ett jämställdhetspolitiskt vägskäl. I gårdagens riksdagsdebatt blir det tydligare än på länge hur skilda världsbilderna är när det kommer till kvinnors rättigheter. På ena sidan står SD som önskar att hedersförtryckta kvinnor hellre skulle förtryckas någon annanstans så att vi slapp dem i Sveriges statistik.

Vill man nå SD får man först gå förbi de ”borgerliga feministerna” i KD som lanserar ännu en variant på ett hemmafrubidrag, finansierat delvis med pengar som nu går till arbetet för att förändra hedersnormer.

På andra sidan finns vi som håller på med ”genusflum” som att lära våra barn att maskulinitet inte måste kopplas ihop med våld. Vi som vill att flickor ska kunna välja själva vilka kläder de ska ha på sig och varken bli skammade för att vara lättklädda eller bli spottade på av rasister. Medan några av oss för fram förslag på hur vi kan förändra de faktorer som leder till ojämställd fördelning av hem- och omsorgsarbetet och få till förändringar som sluter livsinkomstgapet föreslår andra rätt och slätt stopp för invandring.

Jag kommer på mig själv med att undra om det inte ändå var lite bättre på den tiden när vi behövde anklaga SD för att skylla alla samhällsproblem på invandringen, jämfört med nu när de säger det rakt ut.

Samma trötthet känner jag när jag slår på tv:n. När det står en man som har varit ansvarig för att tolka våldtäktslagen och säger att han ”bara kladdade”. Helt utan skam. Helt ocensurerat. Helt okommenterat. Eller när jag träffar advokaten som försöker reda ut begreppen för mig vad gäller ett av alla #metoo-förtalsmål som varit. Jag får liksom inte in i huvudet att rätten menar att oavsett sanningshalt så säger vår lagstiftning alltså att det kan vara brottsligt att berätta…

Jag tänker tillbaka på när jag som tonåring försökte peppa en kompis att gå till polisen med det försök till våldtäkt som tack och lov blev avbrutet. Jag minns förtvivlan när hon inte orkade. För att det ändå skulle vara så jobbigt att gå igenom en rättsprocess, att säkert inte ens bli trodd.

Jag har ägnat en stor del av mitt politiska liv till att se till att skammen hamnar rätt. Se till att det blir samtyckeslag och undervisning på lärarhögskolan och sexualitet, samtycke och relationer i skolan. Vi har haft #metoo. Alla hade väl fattat tänkte jag. Ändå lever en kvinna gömd efter att ha medverkat i en polisutredning om våldtäkt.

Motståndet är skillnaden mellan backlash och att fortsätta kampen framåt. Att så många säger ifrån ger hopp. Kanske är det bara kladdarnas dödsryckningar vi bevittnar. Kanske är det bara helt vanligt kompakt motstånd mot jämställdhetsreformer som vi stöter på.

Det är bara det att när jag ser riksdagsledamoten som beskrivit Ungern och Polen som föregångsländer debattera jämställdhet i riksdagens kammare kan jag inte låta bli att känna att det är mer som står på spel än tidigare. Och jag undrar hur det måste kännas för de kvinnor som vuxit upp i det Polen som hjälpte svenska kvinnor med säkra aborter och som nu ser sina barnbarn demonstrera för samma rättighet.