Det har varit svårt att skriva den här krönikan. Inte för att jag inte vet vad jag ska skriva, utan för att det handlar om något som väcker så starka känslor, så starka känslor hos vissa att de inte drar sig för i princip någonting. Jag är tillbaka på jobbet efter en tids sjukskrivning och undrar om det verkligen är rätt läge att utsätta sig för det då. Men jag gör ett försök och hoppas att det inte ska missförstås.

Det patriarkala våld och förtryck som begränsar kvinnors handlingsfrihet och kontrollerar kvinnors sexualitet är en akut fråga. Mäns våld mot kvinnor är kopplat till den ojämlika fördelningen av makt mellan könen i samhället. Den här skeva maktfördelningen underlättar för män att bruka eller hota med våld mot kvinnor. Det är en social kontroll som beskär kvinnors livsutrymme. Arbetet för att stoppa våldet och ge våldsutsatta skydd och stöd måste ske utifrån insikten om att våldet har sina rötter i den rådande patriarkala samhällsstrukturen.

Kvinnoförtyck tar sig uttryck i olika former, att säga det är inte att relativisera något våld, utan att vara medveten om att det ser olika ut och behövs olika kunskap och åtgärder för att bemöta och bekämpa det.

En form av hedersförtryck, men som inte kallas för det (varför, låter jag dig som läsare fundera över), utan för normaliseringsprocessen, innebär kortfattat att våldet normaliseras, både av den som misshandlar och den som blir misshandlad. Misshandeln blir en process som ofta börjar med kontrollerande beteende från mannens sida. Han kritiserar kvinnan och bryter ned hennes självförtroende, hindrar henne från att umgås med vänner, och kräver att hon ska anpassa sig efter hans behov. Gradvis isoleras kvinnan. Så småningom börjar mannen hota och ta till våld, och kvinnan tvingas anpassa sig ytterligare för att inte bli utsatt för mer våld.

Det vi känner som hedersrelaterat förtryck och våld utövas med hjälp av kollektiva kontrollmekanismer och många gånger sanktioneras av släkt och omgivning. Syftet med förtrycket är emellertid detsamma, att flickor och kvinnor till varje pris ska underordnas männen och deras sexualitet ska kontrolleras. I flera fall medför också det hedersrelaterade våldets kollektiva karaktär att gränserna mellan offer och förövare blir otydliga; de som medverkar till förtrycket kan själva vara utsatta; till exempel mödrar och syskon. Hedersvåldet är en del av det strukturella könsförtrycket och således inte begränsat eller kopplat till en viss religion eller etnicitet.

Pela Atroshi och Fadime Sahindal har blivit symboler för den här formen av kvinnoförtryck. På senare år har deras död dock utnyttjas av krafter som extrema ateister, högerdebattörer, islamofober och rasister som använder hedersdebatten för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrade eller vissa förorter. Morden på Pela Atroshis och Fadime Sahindals motiverades med deras kärleksliv och val av partner. Inte i något fall hade morden byggts upp av religiöst tvång som att bära slöja eller liknande.

Den 24 juni är det sjutton år sedan Pela Atroshi dödades. Trots att kunskapen är större i dag än då har samhället inte agerat tillräckligt kraftfullt. Kunskaperna om hedersförtryck har varit ytterst bristfälliga och måste stärkas. Men det har också hänt saker som gått i rätt riktning, såsom att det inte längre är möjligt att gifta sig om en är under 18 år. Äktenskapstvång och vilseledande till tvångsäktenskapsresa är nya brott i Brottsbalken. Resurserna till tjej- och kvinnojourerna har stärkts och permanentats, även om det kan stärkas än mer.