En röd tråd under West-Pride 2016 är kritiken av pink-washing och bristande politisk aktion utanför Pride-veckan. En annan är hbtq-världens egna förtryckar-tendenser. Jag har valt att sammanfatta tre programpunkter som belyser vikten av självkritik och komplexitet i den feministiska debatten inom skilda områden, på olika sätt.

Våldtäktsstigma och upprättelse

När jag lyssnar till Alex Alvina Chamberland är min enda önskan att jag tagit del av dessa tankar tidigare. ”En av de värsta sakerna med att bli våldtagen är narrativet om det förstörda storgråtande offret, vilket avkräver den utsatta på specifika reaktioner,” beskriver Chamberland. I den starka diskurs som förutsätter att förövaren är alltigenom ond och att offrets sexualitet är besudlad och evigt präglad av våldtäkten lämnas inget utrymme för alternativa berättelser. Arketypen ”ond våldtäktsman” gör att den som inte klassas som fundamentalt ond kan identifiera/s sig med en sådan handling. Våldtäkt är ett strukturellt problem och bör behandlas som sådant.

Ingen tvekar det ringaste på att våldtäkt är en vidrig handling, men för att komma vidare i den feministiska kampen måste debatten göras mer komplex snarare än att representeras av mediernas gottande i hemska detaljer. Ett av problemen som tillkommer en sådan retorik är återskapandet av marginaliserad yta för potentiella brottsoffer. Post-strukturalisten Sharon Marcus har beskrivit historien om våldtäkt som ett sätt att skapa varnande exempel där cismannen blir ett ”subject of violence”, vilka alla andra lär sig att frukta. Att våldtäkt är det värsta som kan hända, utifrån en cis-normativ diskurs, härstammar från idén om den rena kvinnliga oskulden, en förlegad stereotyp värd att motverka genom en utökad bild av femininitet, menar Chamberland i en relaterad kritik. Vi behöver belysa vikten av preventivt arbete och fördjupad intersektionell analys.

Visst sympatiserar Chamberland med samtyckeslagen, men lagar hjälper sällan papperslösa våldtäktsoffer eller personer i prostitution. Statistiken skvallrar även om en påtaglig men icke-erkänd ras-profilering i svenskt rättsväsende. De fall där en vit ciskvinna anmält en svart cisman undersöks mycket mer noggrant än tvärt om. Det specifika problemet med den juridiska aspekten som fundamental upprättelse är att en övergripande majoritet aldrig kommer uppnå detta.

Flykting och hbtq

Hur påverkar regeringens förändrade asyllagstiftning hbtq-personer på flykt? Trots prat om synliggöranden av förtryck, är det med frustration Hans Linde (V) betraktar vad han kallar en stillastående utveckling av hbtq-flyktingars rättigheter. När kategorin ”särskilt utsatt situation” försvinner, i kombination med tillfälliga uppehållstillstånd, löper denna grupp stor risk att falla mellan stolarna. När fördömd sexualitet ligger till grund för flykt är orsaken till nekad asyl oftast rotad i misstro och hänvisas till bristande bevis. ”Det har också visat sig att ju senare en person kommer ut, desto mindre chans att få asyl,” påpekar Linde. Dessutom kan begrepp vara kulturellt kodade, vilket kan medföra skillnader mellan sätt att tala om sexualitet och könsidentitet på.

Vidare kan tolkens fördomar vara avgörande för om hbtq-flyktingen vågar öppna sig om orsaken bakom flykten. Under frågestunden påpekar Edward Summanen från RFSL ungdom att transpersoner blir särskilt drabbade i fråga om tillfälliga uppehållstillstånd. Summanen belyser bland annat paradoxen i att den som tvingats till flykt på grund av könsidentitet riskerar att nekas könskorrigerande vård med hänvisning till att personen senare kommer utvisas.

Nima, 26 år, som inte vill uppge sitt efternamn, beskriver frustrationen i att behöva dölja sin sexualitet på asylboendet för att inte utsättas för hatbrott. ”Garderoben” påminner om isoleringen Nima upplevde i Iran. Trots kritik om risk för segregation i fråga om öronmärkta hbtq-platser, menar både Nima och Linde att detta är ett sätt att skapa trygghet för den nyanlända. Ingen ska påtvingas ett sådant boende – men det bör finnas en valmöjlighet, menar Linde.

White Pride

Under punkten ”White Pride” erbjöds vi lyssna till Halima Handulleh, Samuel Girma, Juliet Atto, Dorna Behdadi och Sayna Behdadi samtala om vikten av separatistiska rum. En skulle kunna önska att myten om det universellt öppna rummet, platsen där alla behandlas efter principen om jämlikhet hörde de nyliberala förespråkarna till. Men när Handulleh läser upp ett mail som kommit på villovägar, i vilket en av West Prides styrelseledamöter uttrycker sin starka aversion mot separatistiska rum då sådant är: ”snävt, egoistiskt och essentialistiskt,” kan en inte annat än rodna.

Ilska vore kanske mer passande, men vad mejlet påvisar är något panelen är väl medveten om: Vithetsnormen inom den queera rörelsen. Samtliga deltagare hänvisar till ett intersektionellt perspektiv: Den förtryckta kan vara förtryckare samtidigt. Det finns en maktaspekt i den uteslutande praktiken, förklarar Girma.

Separatism är inte ”omvänd rasism” eftersom det omöjligt kan leda till att en vit person utestängs från bostadsmarknaden eller nekas jobb. Kanske är separatism skrämmande för att det är vad Atto beskriver som: ”En metod, ett verktyg för att motverka rasism. Separatism är en positiv sak där vi finner styrka tillsammans.” Och förmodligen stämmer Sayna Behdadis analys: Det handlar om att vita känner sig kränkta och rädda för att bli left out.

Paraden

Glädje, kärlek och aktivism genomsyrar söndagens avslutande Pride-parad. Men våra tankar går givetvis även till offren i Orlando. Påminnelsen om våld och hot mot vissa kroppar ligger möjligen till grund när jag och mina vänner vänder oss till polisen då två män maskerade med täckande gasmasker, tyska militäruniformer och stora ryggsäckar patrullerar runt Poseidon.

Vi glömmer inte terrorismen i Trollhättan, lika lite som vi kommer glömma hatbrottet i Orlando. Men vi måste fortsätta göra gemensamt motstånd, trots att intern kritik är aldrig så viktig. Jag lämnar årets festival i djup sympati med West-prides ordförande Tasso Stafilidis, som på West Prides hemsida kommenterar händelsen i Orlando såhär: ”Vårt gemensamma arbete kommer att fortsätta och det är just attacker som den i Orlando som bevisar att vårt arbete är livsviktigt.”