Förra veckan hade SVT premiär för We can’t do it, en miniserie om utbrändhet och utmattningssyndrom bland unga kvinnor. I serien följer vi Fanna Ndow Norrby när hon åker runt i Sverige och träffar kvinnor som finns bakom statistiken. Feministiskt perspektiv har träffat henne för att prata om tv-serien och hennes egen utbrändhet.
Statistik från Försäkringskassan visar att antalet sjukskrivningar kopplade till stressrelaterad psykisk ohälsa fortsätter öka varje år – mellan januari och september 2016 var närmare 85 000 någon gång sjukskrivna och behövde ersättning. Av de drabbade är majoriteten kvinnor, både när det gäller kortare och längre sjukskrivningar och de löper också större risk för att bli sjuka igen.
– Tidigare har ”We can do it” varit ett slagord för att förena den feministiska kampen. Kvinnor kan och ska få samma förutsättningar som män har i arbetslivet. Men någonstans på vägen har det blivit väldigt fel. Därför ville vi använda ”We can’t do it” för att markera att det är omöjligt att leva upp till alla de här kraven som ställs på kvinnor, förklarar Fanna Ndow Norrby.
– Det blir för mycket, istället för lika villkor tvingas vi arbeta samtidigt som vi ska ta ansvar för våra familjer, vårt sociala liv och våra kroppar.
Hur kan man förhindra att kvinnor drabbas av stress och utmattning på ett strukturellt plan?
– Det blir lätt så att den som nämner problemet blir problemet, men jag har inte arbetat med hur den här frågan ska lösas. Jag har träffat kvinnor och lyssnat på deras personliga upplevelse av utbrändhet. Jag har velat uppmärksamma och visa att det här problemet finns överallt, det sträcker sig över hela landet och finns i alla branscher.
Hur gick det till när du blev utbränd?
– Det var precis efter min examen och jag hade stressat mycket under en lång tid. Sedan var det som att jag bara blev extremt trött. Jag orkade ingenting. Min kropp kändes hundra kilo tyngre och bara att gå och handla mat var en rejäl ansträngning. Då förstod jag inte att jag var utbränd men i efterhand kan jag se att det var det jag var. Tanken på att gå till vårdcentralen och träffa en doktor kändes som ett för ansträngande projekt. För att få tid till att vila under sommaren och klara mig ekonomiskt bestämde jag mig för att ta ett studentlån.
Det säger ju verkligen något om vårt samhälle att du tyckte att det kändes lättare att ta ett lån än att ta kontakt med vårdcentralen… För vissa finns ju inte ens det alternativet och där blir omständigheterna ännu jobbigare för att få rätt till vila och att bli frisk. Hur känner du att ditt liv har sett ut efter att du blev utbränd, vad har det fått för konsekvenser?
– Jag är inte samma person som förut. Jag klarar inte av stress på samma nivå som förut. Jag måste sova regelbundet, tänka på hur jag lever och prioritera återhämtning och vila. Sedan tampas jag mycket med stressen som jag har för att bli sådär trött igen, det är ju en rädsla som ligger och gnager. Den hanterar jag genom att försöka vara lyhörd på symtom som kan vara tecken att det är mot väggen jag är på väg, till exempel hjärtklappning, sömnsvårigheter, lättretlighet och glömska. Då måste jag avlasta och dra i bromsen.
Av min erfarenhet tycker jag att det finns en stigmatisering kring människor som är utbrända, de förväntas att ligga hemma själva och så fort de orkar göra något så tycker man att de ska gå tillbaka till sina jobb. Istället för att ta sig tid till att bli friska på riktigt blir arbetet högsta prio…
– Ja, det beskriver många som jag har pratat med i serien. Det finns en brist på förståelse för människor som är utbrända. Har man inte levt nära någon som varit utbränd eller drabbats själv är det svårt att föreställa sig den där tröttheten och svårigheterna med att ha en normal vardag. Man ser någon som är utbränd sitta och fika och tänker att den inte kan vara sjuk, utan att veta om att det varit en kamp att ta sig dit och hem. Det finns en skam i att visa sig ute när man är utbränd och därför blir man nästan mer isolerad och längre bort ifrån att tillfriskna bara för att slippa bli ifrågasatt. Där får man försöka vara snäll mot sig själv och strunta i vad andra tycker och tänker.
Om vi nu utgår ifrån att vi är en del av den här strukturen som får oss att brinna och bränna ut oss. Hur kan vi som arbetare förhindra att vi får för hög arbetsbelastning?
– Jag tror inte det går att lösa på individnivå men jag tror att man kan försöka vara öppen om att det finns problem. När jag fick frågan från SVT Edit att börja arbeta hos dem var jag tydlig med att jag inte kunde prestera på den nivå som det förväntades av mig. Det var väldigt jobbigt eftersom det fanns en risk att jag skulle förlora ett roligt jobb jag verkligen ville ha. Men som tur var såg de värdet i att ha mig på redaktionen i de förhållanden jag kunde vara där och ville ha mig ändå. I efterhand så tror jag att det påverkade själva arbetsklimatet, det blev en större öppenhet kring att många hade drabbats av samma sak och det gjorde mig mer trygg.
– Man får också påminna sig själv om att inte vara rädd eller känna sig dålig för att man ber någon annan om hjälp. Det tänker jag kan vara ett sätt att arbeta bort från utbrändhet, istället för att slita ut sig så kan man rekommendera någon annan och dela plattformar. Jag tror det lätt kan bli så inom vissa branscher att man ser alla jobbmöjligheter som måsten utan att känna efter hur man mår och vad man är kapabel till. Att vara realistisk i förhållande till min vardag och mitt arbete är jätteviktigt för mig.
Och på ett mer privat plan, hur ska vi göra för att hjälpa varandra och oss själva?
– Där tror jag vi måste sänka kraven inför varandra. Bli mer okej med att säga nej och att göra människor besvikna när orken inte räcker till. Vara ärliga inför hur vi mår och vad vi behöver göra för att må bättre. Sedan enkla grejer som att typ ta bort konton på instagram som stressar en. Prioritera sig själv och göra saker man mår bra av, träffa vänner, ta det lugnt och inte pressa sig själv.
