Regeringen och ansvarig minister Åsa Regnér (S) har begärt en utredning om LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, och personlig assistans. I direktiven uttrycks tydligt att syftet är att få ner kostnaderna. Kritiken från handikappförbund och brukarorganisationer har varit hård och Åsa Regnér har gång efter gång fått försöka förklara vad formuleringar som den nedan egentligen betyder:
”Statens kostnader för ekonomisk ersättning till personlig assistans behöver minska. Ökar kostnaderna för insatser enligt LSS som en följd av ökad kvalitet och träffsäkerhet ska kostnadsökningen finansieras genom besparingar i assistansersättningen. På grund av de senaste årens kraftiga kostnadsökningar behöver därutöver besparingar göras av statsfinansiella skäl.”
– Jag är ordförande i Unga Rörelsehindrade och måste kunna se medlemmarna i ögonen. Det är en grundläggande rättighet att alla människor ska kunna bestämma över och leva sina liv, säger Björn Häll-Kellerman som förklaring till att han lämnat sitt jobb och sina uppdrag för Socialdemokraterna i protest mot regeringens agerande.
Maria Persdotter ordförande i Riksförbundet för rörelsehindrade barn och ungdomar. Hon kallar det ”en attack på personlig assistans” i tidningen Heja olika och fortsätter:
– Vi trodde att regeringen skulle utnyttja möjligheten att täppa till de luckor som har uppstått genom en snävare tillämpning de senaste åren och som har medfört att många människor har förlorat livsavgörande insatser. Dessvärre har regeringen valt att fokusera på kostnadsbesparingar och att de kvalitetshöjningar man säger sig vilja göra inom LSS ska finansieras genom att färre personer ska få tillgång till personlig assistans.
I dag använder sammanlagt 19 000 personlig assistans och runt 85 000 är anställda som personliga assistenter. Kostnaden är omkring 27 miljarder, där den största delen består av löner. Som via skatten kommer tillbaka till samhället.
– Det är klart att det kostar och naturligtvis måste vi kunna ställa kvalitetskrav, säger Björn Häll-Kellerman. Jag skulle välkomna en mer förutsättningslös utredning, med fokus på människors behov. Hela systemet behöver reformeras. Det är ett misstag att inte se de enorma samhällsvinster som sker när människor kan studera och jobba.
Att kostnaden för assistansen fördubblats de senaste tio åren handlar, enlig Björn Häll-Kelleman, om att fler äldre finns inom LSS, men också att fler barn med mycket svåra sjukdomar räddas. Knappast fusk.
– Det finns en sorglig tendens hos politiker att ställa grupper mot varandra exempelvis flyktingar kontra människor i behov av personlig assistans, säger han.
– Systemet måste bli rättssäkert, det är det inte i dag. Enskilda handläggare har kolossal makt och många får inte den hjälp de faktiskt har rätt till.
Socialstyrelsen presenterade förra året en rapport som visade på stora skillnader mellan kommunerna när de bedömer hur stor ersättningen blir samt hur mycket assistans den sökande beviljas.
– Det är naturligtvis helt oacceptabelt säger Björn Häll-Kellerman.
Bengt Westerberg betraktas som pappa till LSS-systemet. Han sjösatte det 1994, under sin tid som folkpartistisk socialminister. Syftet med LSS är att främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet. Målet är att den enskilde ska få leva som andra och i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över de insatser som ges.
Personlig assistans är kanske den insats som starkast reflekterar målen i LSS. För att kunna få personlig assistans räcker det inte att tillhöra den personkrets för vilken LSS gäller. Det måste också föreligga vissa grundläggande behov som förutsätter ingående kunskaper om brukaren.
Också Bengt Westerberg är starkt kritisk till nuvarande regerings direktiv. I en debatt med Åsa Regnér i SVT:s Agenda uttryckte han oro för att besparingsivern kan leda till att många inte får den hjälp de behöver och att institutionerna kan vara på väg tillbaka.
Han har nyligen, på uppdrag av Vårdföretagarna och Arbetsgivarföreningen, sammanställt rapporten Personlig assistans – hotad frihetsreform. Han menar bland annat att statens och kommunernas möjlighet att minska sina kostnader är mycket begränsad och att det är osannolikt att brukarna och anhöriga skulle få en oförändrad livskvalitet.
