Den 28 juni 1969 på Stonewall inn, på Christoffer street i Greenwich village, i New York city, förberedde polisen en razzia mot Stonewall inn, men den här gången blev det ingen typisk razzia. Det var fullmåne, Judy Garland, ikon för homosexuella män på den tiden, hade nyligen dött. Den här gången var hbtq-samhället trötta på att förtryckas, de var trötta på att vara rädda. De var rädda att den trygga plats som Stonewall inn var på den tiden, skulle utsättas för razzior hela tiden. De hade fått nog av förtryck. Den här gången stod hbtq-samhället upp och slog tillbaka mot polisen för första gången hörde vi uttrycket ”we are here, we are queer, get used to it”. Och upproret varade inte bara den kvällen. Nästa kväll gick de tillbaka och sade samma sak. Och nästa kväll samma sak igen. De sade att ”vi har fått nog”. Det är av det skälet, tack vare de modiga männen och kvinnorna på Christoffer street som vi har många av de rättigheter vi har i dag. Pride började med ett uppror. Efter de upproren, som varade tre nätter, fick människor höra globalt, inte bara i New York, att dragartisterna, våra transbröder och systrar, gaymän och lesbiska stod upp och slog tillbaka. De kände att de också kunde ta makten och göra samma sak, de började organisera sig inte bara runtom i USA eller i New York utan globalt. 1970 genomfördes det första pridetåget från Stonewall inn till Central park. Vi får inte glömma att pride inte bara är ett firande. Det är ett tillfälle att minnas och förnya vårt åtagande och se till att alla, globalt, är medvetna om att den kamp som startade på Christoffer street för 50 år sedan inte är över.
Stacy Lentz inledde sitt framträdande på Pride park-scenen med att blicka bakåt och konstaterade sedan det i 69 länder fortfarande är kriminellt att vara hbtq-person, att queera och homosexuella handlingar är belagda med dödsstraff i 14 länder. Exemplen på inskränknigar finns också i USA, hbtq-personer kan avskedas för den de är i 28 delstater och där landets en administration som attackerar hbtq-personers rättigheter.
– Vi som är från New York och Stockholm har tur. Vi har ett geografiskt privilegium och måste komma ihåg platser som Ryssland, Polen, Uganda, länder där de inte har samma friheter, och inte har möjlighet att hålla en prideparad i säkerhet på queera platser. Sådana platser som ni har här i Sverige och som jag har i New York. Det är vårt jobb att gå ut och fortsätta ta kampen. Vi är inte fria, det som hände för 50 år sedan på Stonewall inn är inte klart förrän vi alla är fria.
Flera av talarna på prideinvigningen lyfte de milstolpar som kan firas 2019, de rättigheter som återstår att erövra och det faktum att upproren i New York blev startskott för en kamp ännu inte är över.
Jon Voss, hbtq-kämpe och QX förlagschef.
Även Jon Voss, ansvarig utgivare för QX och rutinerad hbtqi-aktivist, som deltog i den första frigörelseveckan i Sverige 1979 och delade scenen med Stacy Lentz, talade om hoten mot uppnådda rättigheter. Voss påminde också om hur en grupp aktivister inom RFSL nådde framgång sedan de tröttnat på ”att i flera år bemötas av kalla handen inför kravet på att man skulle ta bort sjukdomsklassificeringen av homosexualitet”.
– De beslutade sig för att öka trycket med humor och ockupation. Under homosexuella frigörelseveckan uppmanades homosar att sjukskriva sig och lämna in sin sjukanmälan till Försäkringskassan. ”Jag är lite homosexuell i dag, så jag stannar nog hemma från jobbet.” Anne-Maria i Jönköping fick faktiskt ut sjukpenning för de dagar då hon kände sig sådär lite extra lesbisk. Och den 29 augusti det året, satte sig ett trettiotal personer i Socialstyrelsens trappa, blåste i visselpipor, sjöng och skanderade: ”Slut på ångest, skam och kval. Hellre dö än bli normal.” Efter en stund kom den nytillträdda generaldirektören Barbro Westerholm nerför trappan. Hon var med oss, och för henne tog det två månader att ta bort den fullständigt vansinniga klassificeringen av homosexualitet som en sjukdom. Hylla Barbro!
Även om frigörelseveckan inte var så dramatisk som Stonewall-upproren, betonar Jon Voss dess betydelse.
– Vi lärde oss att det lönar sig att säga ifrån.
Sandra Ehne, RFSL.
Jubileumsåret lyftes också av RFSL:s ordförande Sandra Ehne:
– I år är det inget vanligt år, i år är det 75 år sedan homosexualitet avkriminaliserades i Sverige, det är 50 år sedan Stonewallupproren blev starten för den moderna hbtq-rörelsen, det är 40 år sedan friskförklaringen av homosexualitet i Sverige och tio år sedan vi fick en riktig äktenskapslagstiftning. Det är ett stort år i år, det har gått fort på många sätt men inte tillräckligt fort, det går aldrig tillräckligt fort för de av oss som väntar.
– Jag var säker på att det här bemärkelseåret skulle vi också fira att vi hade fått en ny könstillhörighetslag, men så är det inte. Vi har fortfarande inte möjlighet att identifiera oss som de vi är enligt egna förutsättningar och preferenser, och leva som oss själva. Det är under all kritik.
RFSL Ungdoms förbundsordförande Jeran Rostam talar på manifestationen för ny könstillhörighetslag vid Medborgarplatsen som arrangerades på torsdagen.
En av fem har fortfarande inte berättat för någon att de lever med hiv, konstaterade Thomas Winberg, ordförande för Posithiva gruppen hade sällskap på scenen av Ulrika Frankmar, som förlorade sin make i aids. De berättade bland annat om att formas av stigma och tystnadskultur.
– Tystnadskulturen påverkade alla mina nära relationer, att jag var tyst, att jag undvek och hela tiden ljög gjorde att relationerna tog skada. Och det som var mest olyckligt var att jag valde att inte berätta sanningen för min dotter Fanny om Bosses sjukdom, sade Ulrika Frankmar.
Nu har hon och dottern utkommit med Boken om Bo, om hur hiv påverkat deras liv, som presenterats under prideveckan. Thomas Winberg berättade också om innebörden av effektiva bromsmediciner, och höll en tyst minut för alla som inte hann leva tills medicinerna blev tillgängliga. Därefter sjöng Cherryl Wilder, tillsammans med Stockholms gaykör, regnbågssången.
Regnbågssången som framförs i samarbete med Posithiva Gruppen för att hylla de som inte finns med oss längre, sjöngs i år av dragartisten Cherry Wilder tillsammans med Stockholm Gaykör.
Vix Viktoria Herjeryd, ordförande för Stockholm pride, pratade om framsteg och bakslag för pride-kampen i världen, bland annat i sitt födelseland Ungern, där förslag att förbjuda pride lyfts i parlamentet och där den högerextrema regeringens propaganda mot civilsamhällets organisering mötts med motstånd och protester.
– Budapest pride blev större än någonsin, och längs paraden stod stolta föräldrar med plakat som erbjöd en kram, inspirerade av festivaler som vår.
Herejeryd berättade att Sarajevo pride från Bosnien-Hercegovina är på besök för att utbyta erfarenheter och inspireras inför sin första pridefestival i september. Det är en av festivalerna som i år fått stöd av Stockholm prides solidaritetsfond. I det solidariska arbetet har svenska hbtq-aktivister en bra position att utgå ifrån, konstaterade Herjeryd, men påpekade samtidigt att Sverige backar i den internationella paraplyorganisationen ILGA:s mätningar, från plats fyra till tio, och att hbtq-rörelsen i möter mer öppet motstånd:
– När RFSL och RFSL Ungdom känner att Almedalen inte längre är en plats för oss, och när en docka hängs upp i träd på Tranemo pride, med texten pedofil, och när en staty på en fotbollshjälte förstörs, när en regnbågsflagga utanför en matbutik brinner, då riskerar även vårt demokratiska utrymme att krympa.
Vix Viktoria Herjeryd lyfte också RFSL Newcomers arbete och vittnesmålet från afghanska hbtq-flyktingen Sami, som togs emot av Sverige när FN sökte ett land där hen kunde bli accepterad och nu känner sig hemma här.
– Detta är platsen vi behöver vara. Vi får inte luta oss tillbaka och ta våra rättigheter och vår öppenhet för given, sade Herjeryd och slog även fast att:
– Vi behöver sluta utvisa hbtq-flyktingar som Sami till länder där deras säkerhet inte kan garanteras.
Vix Viktoria Herjeryd, ordförande för Stockholm pride.
RFSL Stockholms årliga priser delades ut av Jacob Tardell, ordförande, och Ruth Reid styrelseledamot.
Regnbågspriset gick till South Asian pride ”för att de erbjuder en trygg plats där hbtqi-personer med koppling till Sydasien kan vara sig själva och utrycka sin kulturella identitet.”
Monica Evadotter hyllades med Gamla hjältars pris ”för att hon i 30 års tid varit engagerad i att skapa träffpunkter för lesbiska och bisexuella kvinnor i mogen ålder och därmed uppmärksammat en del av vårt community som ofta osynliggörs”.
Årets rosa tistel tilldelades SVT och Uppdrag granskning programmet Tranståget och tonårsflickorna med motiveringen: ”Genom att sända ett kraftigt vinklat program om ungdomar som får könsbekräftande vård har SVT och Uppdrag Granskning skapat en mycket förenklad och ensidig bild av en känslig fråga, och har därför exponerat en redan utsatt grupp för ytterligare stigmatisering. Rosa Tisteln tilldelas SVT och Uppdrag Granskning med hopp om självrannsakan och att ämnet behandlas mer nyanserat framöver.”
Ingen från SVT eller Uppdrag granskning var på plats för att ta emot utmärkelsen, men i en kommentar som RFSL Stockholm lagt upp på sin hemsida skriver reportrarna bakom programmet bland annat: ”Att den könsbekräftande vården granskas är ett kvitto på att den i dag är en självklar del av samhället.”
De utlovar också fortsatt granskning av transvården och ”och hoppas att ni alla här förstår vikten av en fri och granskande journalistik i ett demokratiskt samhälle”.
Bilder av Agneta Sandell.
