”Vi ser och hör en värld som är sjuk i sitt sociala liv, splittrad i miljoner personer som främmande inför varandra böjer sig för sin individuella överlevnad men förenas under förtrycket av ett system villigt att göra allt för att släcka sin vinsttörst, även när det står klart att vägen går emot planeten Jordens existens.”

Så inleds den kommuniké som zapatisterna i Mexiko skickade ut den 5 oktober med ett budskap om hur de ser framför sig kampen för fortsatt liv och som riktar sig till urfolksnätverk, sociala rörelser, aktivister, och ”alla världar i världen som blivit lyssnade till och vars ord och handlingar närts för motstånd och revolt i zapatisters hjärtan som bara är en fortsättning på våra föregångares”.

Kommunikén tar upp den drastiska ökningen av kvinnomord, eller feminicidios, inom ramen för ett globalt system som inte kan förklara hur morden går hand i hand med dess ”utveckling” och ”framsteg”. Zapatisterna varnar för hur varje ”natur”-katastrof aviserar nästa och konstaterar att ”Död och förstörelse är inte längre något avlägset, som håller sig inom gränser, respekterar tullar och internationella konventioner, utan förstörelse i alla hörn av världen påverkar hela planeten”.

De tar upp strider om makten i olika länder, och hur den enda reella ledarens nationalitet är pengar, medan internationella organisationer försvagas och knappt återstår som annat än namn eller museiföremål.

Zapatisterna berättar hur de mött coronakrisen, som de anser har avslöjat människans sårbarhet, men också girigheten och dumheten hos regeringar och deras påstådda opposition:
”Och nu strävar storkapitalet i hela världen efter att återvända till gatorna så att människor kan återuppta sin status som konsumenter.”

Den väg zapatisterna pekar ut är också att återta gatorna, men för en kollektiv kamp för livet som behöver vara global. För zapatisterna är livet en kamp.

”Trots paramilitärer, pandemier, megaprojekt, lögner, förtal och glömska lever vi. Det vill säga, vi kämpar”, understryker de i kommunikén och offentliggör sin plan på en världsturné för att söka det som gör oss alla lika, inte konfrontation och ännu mindre förlåtelse och medlidande.

Med särskild hänvisning till Spanien skriver de:

”Ni erövrade oss inte. För vi fortsätter göra motstånd och revoltera. Ni behöver inte be oss att förlåta er någonting.”

Och fortsätter:

”Vi har fått nog av lekar med det avlägset förflutna för att med demagogi och hyckleri motivera nuvarande och pågående brott: morden på sociala aktivister, som broder Samir Flores Soberanes; folkmorden gömda bakom megaprojekt, uttänkta och genomförda för de mäktigas lycka – den som plågar varje hörn av planeten.”

Delegationerna kommer till större delen bestå av kvinnor ”framför allt så att zapatistmännen klargör att vi är vad vi är, och vi är inte vad vi inte är, tack vare dem, för dem och med dem”.

Meddelandet från bergen i sydöstra Mexiko är undertecknat av det zapatistiska upprorets underbefälhavare Moisés i alla zapatisters namn, och avslutas med orden:

Vi är zapatister, bärare av motståndets och revoltens virus. Som sådana beger vi oss till de fem kontinenterna.

Det är allt… så länge.