I början av april dog Maj-Britt Theorin. Hon var en sorts socialdemokratisk feminist och politiker som vi tråkigt nog inte ser så ofta av i dag. Hon gjorde sig nämligen främst känd som freds- och nedrustningskämpe, bland annat som ledamot i EU-parlamentets utskott för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor. Hon var ordförande för organisationen Internationella fredsbyrån och kämpade för ett globalt kärnvapenförbud. Dessutom arbetade hon, tillsammans med bland andra min vänsterpartistiska föregångare Marianne Eriksson, för att den svenska sexköpslagen skulle införas i hela EU – en stafettpinne som vi i Vänsterpartiet tagit vidare och fortfarande arbetar med i dag.

I dag står fred och nedrustning inte särskilt högt på den politiska dagordningen. Att Sverige inte ens skrivit under FN:s kärnvapenförbud som trädde i kraft i början av året är inget annat än en djup skam. Det gör mig så förbannad att en svensk rödgrön regering inte anslutit oss till detta så viktiga avtal!

Och som om detta inte räckte, så har krafterna som vill kasta den svenska alliansfriheten överbord gjort framryckningar. Sverige rör sig allt närmre ett medlemskap i Nato. Det började med ett unket värdlandsavtal med Nato som till exempel gör att kärnvapenbestyckade båtar kan lägga till hos oss. Och en majoritet i riksdagen röstade i december för en så kallad Natooption som säger att vi ska vara vara förberedda att snabbt kunna ansluta oss till Nato.

Det är en skrämmande utveckling. Är svenska folket verkligen berett att ingå i en försvarsallians med länder som USA och det icke-demokratiska Turkiet, vars utrikespolitiska intressen verkligen inte kan sägas ligga i linje med Sveriges intressen?

Som om inte det oblyga närmandet till Nato vore nog så ansluter sig Sverige till ytterligare militära samarbeten via EU. På torsdag ska vi EU-parlamentariker debattera och rösta om EU:s försvarsfond. Parlamentet väntas då rösta igenom fonden som ska få kosta oss vanliga medborgare runt 80 miljarder kronor.

Pengarna i fonden ska gå till forskning och utveckling för militära ändamål. Detta trots att det enligt EU:s förordning är förbjudet att använda EU:s budget till försvar eller andra militära ändamål. Tänk vilken nytta alla dessa pengar kunde göra om de istället gick till exempelvis bistånd och demokratiutveckling!

EU:s försvarsfond innebär dessutom också ett närmande till Nato, eftersom EU ser Nato som en viktig partner. Det ska bli intressant hur de rödgröna svenska politikerna kommer att rösta. Kommer de att välja att förvalta Theorins stolta arv eller kommer de fortsätta att slå in på Natovägen med upprustning och ökade försvarsanslag?

Att frågan om fred och nedrustning verkar så ointressant i dag, också inom politiska rörelser som historiskt haft en så viktig roll att verka för nedrustning, är egentligen obegripligt. Det är ju ett ämne som är mer aktuellt än på länge. Så sent som igår nåddes vi av nyheten att världens militära utgifter under förra året steg med 2,6 procent – till hisnande 16 700 miljarder kronor. Det är en utveckling som borde oroa många.

Frågan om att sätta fred och nedrustning framför upprustning och militarism som grundplåtar i det internationella systemet är en feministisk stridsfråga. Jag ser också framför mig att samma unga människor som i dag ställer livsnödvändiga klimatkrav för sin framtid också ser det hot som upprustning och militarism innebär mot vår planet.

Den galopperande militarismen hotar ju både människor och planet. Istället för klimatomställning och välfärd, rusar försvarsbudgetarna i höjden. Detta i en verklighet där de flesta inser att det inte finns några militära lösningar på de konflikter vi har i dag.

Om ingen annan anmäler sig frivilligt så tänker åtminstone jag försöka ta Maj-Britt Theorins feministiska fredsflagga vidare in i 2020-talet. Jag börjar på torsdag, då jag först kommer att ägna min talartid åt att argumentera för fred och nedrustning och därefter rösta nej till den europeiska försvarsfonden. Vem är med mig?