Det här är sista numret av Feministiskt perspektiv som vi känt den; en envis publikation som utkommit under betingelser som få andra medier bedömt vara tillräckligt lönsamma för att ens överväga. Nu flyttar nyheterna till Fempers nyheter.
Feministisktperspektiv.se kommer från och med 4 maj att tillgängliggöras genom gratis inloggning för alla som önskar ta del av det omfattande arkivet. Över 15 500 artiklar, 848 nummer, som garanterat inte hade blivit skrivna om inte Feministiskt perspektiv hade funnits.
Det sista året har vi trampat vatten på lägsta nivån av presstöd, inte för att vår läsning inte varit god, utan för att existensbetingelserna blivit för tuffa i längden. Att vi tagit oss ända hit beror enkom på det starka feministiska engagemanget utanför den inhemska mediemittfåran samt, i ärlighetens namn, att mediestödskraven lättades med anledning av covid-19.
Det är en officiell hemlighet att just de feministiska aktiviteterna; evenemangen, seminarierna, demonstrationerna, debatterna, forskningen, litteraturen aldrig upphört under dessa tio år. Men de har förflyttat sig, både upp och ner hierarkierna. Ena året (2014) gigantiska Malmömässan Exhibition and congress centre, andra hemma hos i Örkelljunga. 2017 samlades hundratuselntals personer i närmare 70 (!) slutna Facebookgrupper, för att 2018 läsas upp på landets största scener (nästan alla #metoo-upprop finns i arkivet!).
Två steg framåt, ett steg bakåt som Claes Borgström formulerade det som diskrimineringsombudsman i början av 2000-talet.
Feministiskt perspektiv tog form hösten 2010. Bakgrunden var den då mest omfattande backlash som infunnit sig sedan det kunskapssprång som ägde rum i hela samhället i slutet av 90-talet. Då kom mycket fakta på plats. Statistik, utbildningar, gender mainstreaming och särorganisering på samma gång.
I slutet av 2010 däremot, ville inte många vara feminister. Klicksjukan hade precis börjat breda ut sig och de gamla mediehusen tolkade det tilltagande hatet mot kvinnor i allmänhet, och feminister i synnerhet, som läsarengagemang, klick och annonsintäkter.
Så handlade till exempel den första artikeln på debattsajten Newsmill om att lite misshandel var ett naturligt inslag i leken mellan man och kvinna och inget att oja sig över. Passade som hand i handske i Göteborgsbaserade public service-programmet SVT Debatt som också ville vara med på det tilltagande polariseringståget. (Kristdemokraten som startade föregångaren i början av 90-talet, Siwert Öholm, får verkligen sägas ha lyckats i alla sina ansatser. Det går en rak lina härifrån till ”verklighetens folk”.)
Ända sedan dess har det gått att hamna mitt i algoritmsfären genom att starta könskrig i spalter och tevesoffor. Det måste bara vara tillräckligt dumt för att egga skrivbordskrigarna, och deras fejkkonton. Till exempel anses i dag Ivar Arpis korståg mot genusforskning ”fylla en viktig funktion i samhällsdebatten” (Kulturnyheterna), trots att motsvarande genusforskare sällan eller aldrig kommer till tals.
Vad som stod i kommentarsfälten tycktes ingen ta notis om. Den nya möjligheten för medier att kommunicera med sina läsare missades där och då och lämnades utanför det ansvariga utgivarskapet. Ett och samma företag hade i uppdrag att missköta samtliga rikstäckande mediers nätmobbning i hela Sverige.
Inte ens när vi i ett granskande reportage kunde konstatera att en mycket liten grupp stod för de allra flesta kommentarerna reagerade SVT. Vi kallade det för oansvarigt utgivarskap, och i dag har det hittat långt in i våra medieinstitutioner. Det senaste exemplet är väl just SVT:s serie om Soran Ismael.
Samtidigt stod det allt mer klart att hatet mot feminister inte var någon isolerad svensk företeelse. Nog för att vi hade det på känn. Dåvarande jämställdhetsminister Nyamko Sabuni kunde redan 2013 konstatera i Dagens nyheter att det dokument som världens feministiska civilsamhälle lutat sig mot i årtionden – Pekingplattformen – var så hotat att de samlade kvinnorättsorganisationerna avstyrde nya förhandlingar i FN, av rädsla för att kvinnokonventionen därmed skulle försämras. Förra året fyllde konventionen 25 år. Klimatkrisen och digitaliseringen sägs vara en del av kvinnors försämrade livsbetingelser sedan plattformen antogs.
Hösten 2020 registrerade fyra nya högerextrema medier ansvarigt utgivarskap och de har sedan dess erhållit olika former av press- och mediestöd. Bakom satsningarna står bland andra Erik Almqvist, mannen med järnröret, och och hans kumpan Kent Ekeroth – två politiker som ansetts så kontroversiella att inte ens SD har kunnat ha dem kvar.
På samma gång har feministiska Bang nyligen tvingats lägga ner efter 25 år och när riksmedier förra veckan skulle hantera fem mord på kvinnor inom en och samma vecka lyste trovärdigheten med sin frånvaro. Du kan knappast pressa nytillträdda jämställdhetsministern Märta Stenevi på bristande satsningar mot mäns våld mot kvinnor när du aldrig adresserat frågan tidigare.
För att sammanfatta både det inhemska och globala läget så är ju problemen mycket större än att bara utgöra en allt mer hotfull och svår situation för kvinnor i Sverige i allmänhet och feminister i synnerhet. De demokratiska strävandena har kommit på skam och det drabbar alla. Förvånansvärt få tycks inse det.
Under Feministiskt perspektivs tio år har det intersektionella analysverktyget rest sig som en 3D-grafik för den som kunnat se. Rasismen har ökat, inte bara på nätet, utan på väg till förskolan eller i tunnelbanan och i hela världen. Attackerna på hbtqi-personer har ökat, likaså kampen för lika rättigheter. Här har det också blivit så tydligt varför både gammalhöger och gammalvänster haft så svårt att se sambanden. Diskussionen om så kallad identitetspolitik har gått på tomgång sedan slutet av 90-talet.
När höger och vänster gör gemensam sak, som i det här fallet, är det sällan bra. Med tilltagande sorg har vi kunnat konstatera att än den ena, än den andra fallit till föga för det rådande paradigmet. Nu med toxisk tillgång till ett liv i evig anonymitet och dumhet. Sedan stämmer det att facken och kampen för ekonomisk jämlikhet har gått på sparlåga, men det är knappast transpersoners fel. Inte heller feministers. Tvärtom.
Därför är det med största glädje som vi kan meddela att inte bara arkivet blir kvar, och gratis, utan att nya Fempers nyheter startar redan nästa vecka. På tisdag kommer första numret av två i veckan, och alla prenumeranter och läsare välkomnas att följa med.
Detta möjliggörs av er – och av våra vänner i Mediehuset Grön press i vilket vår nyhetsproduktion nu kommer att husera som Medieföretaget Fempers AB.
Med Mediehuset grön press delar vi inte bara den envisa förhoppningen om en bättre värld, bredare bevakning och hållbara livsbetingelser, utan också den grundläggande övertygelsen att fri press är avgörande för en civiliserad offentlighet och fördjupad demokrati, även om vinst inte ingår i ekvationen. Vid sidan av det delar vi uppfattningen att skilja på åsikter och nyheter. Nu kan vi också hjälpas åt med distribution, prenumeration, ekonomi och administration. Det verkar också som om regelverk och lagstiftning sakta börjar komma ikapp verkligheten på webben.
Så vi säger inte good bye – vi säger hello till nya Fempers nyheter och välkomnar alla som vill att följa med! Den här texten stannar här – i Feministiskt perspektiv som hädanefter är ett tillgängligt arkiv och öppen sida med plats för podd- och livesändningar och flerspråkiga Feminist perspective.
Bra va!
Det hade ju varit nesligt om Sverige hade blivit av med feministiskt nyhetsbevakning 2021 just. Det hade helt enkelt inte gått för sig!
Fin 1 maj! Vi hörs på tisdag om inte förr!
