Författaren Madeleine Bäck ser kulturjournalisten Rasmus Landström gå vilse i skräckträsket. Här är tillrättavisningen Aftonbladet Kultur inte hade plats för.
”Come for the mounting horror and scares, stay for a devastating examination of the nature of family secrets”.
Så skrev The New York Times recensent i mars i år om den svenska skräckförfattaren Camilla Stens roman The Lost Village (Staden). Alla kulturskribenter inser hur stort det är att bli recenserad av NYT. De inser också hur extremt stort och ovanligt det är att en svensk skräckroman blir recenserad av denna mediegigant.
Därför är det minst sagt förbluffande att stjärnan Sten inte nämns med ett ord i Rasmus Landströms ystra kulturtext Svensk skräck har blivit rysligt bra (Aftonbladet, 1 augusti 2021).
Istället klampar han, som så många andra, på i det brukliga skräckträsket.
Slutsats ett: svensk skräcklitteratur fanns inte innan 2004, när John Ajvide Lindqvists vampyrroman Låt den rätte komma in splattrade in på kulturscenen
Slutsats två: bara män kan skriva skräck.
Det går knappast att tolka Rasmus Landströms text på något annat sätt. Det är fruktansvärt nedslående.
Som svensk skräckförfattare har jag förlikat mig med den slentrianmässiga slappheten i jämförelsen med Stephen King. Den får vi alla utstå. Det är till och med lite av ett internt branschskämt och tyder på att få recensenter orkar läsa någon skräck alls. Bara om de tvingas.
Men jag vägrar förlika mig med resten. Det är som om Rasmus Landström har glömt historien, skräcken i vikingatidens sagor, i Astrid Lindgrens och Selma Lagerlöfs böcker. Att Carina Rydberg skrämde oss redan på 90-talet med Nattens Amnesti. Han har också glömt sådant som att Lisa Förares kritikerhyllade skräckroman Varken förra året nominerades till en Crime Time Award för årets debut. Att Amanda Hellbergs Styggelsen nominerades till Borås Tidnings debutantpris redan 2008 och idag används som litteraturvetenskaplig kurslitteratur som exempel på modern gotik.
Artikeln nämner Lena Ollmark och Ingelin Angerborn. Gott så. Men listan av glömda svenska, kvinnliga skräckförfattare är lång. Några ytterligare namn som hade varit värda att nämnas är Kristina Ohlsson, Jessica Schiefauer, Jenny Milewski, Frida Andersson Johansson, Jenny Lundin, E.P Uggla, Elisabeth Östnäs, Caroline Grimwalker, Kerstin Lundberg Hahn och Helena Dahlgren.
Jag riktar ändå ett tack till Rasmus Landström för anslaget i texten. Svensk skräcklitteratur har verkligen blivit rysligt bra. Men det är inte bara männens förtjänst.
Att inte fler av våra framgångsrika skräckförfattande kvinnor får ta plats i en kulturtext av detta sammanfattande slag, är inget annat än ett tjänstefel för en kulturjournalist.
Vi vet från så många områden att representation är helt nödvändig för litteraturens och samhällets utveckling. Likväl som flickor med politikerdrömmar behöver se att det går att bli minister eller vicepresident i USA, behöver det vara självklart för flickor med otäck fantasi och litterär begåvning att skräckförfattare kan heta annat än Stephen, Anders och John. Där har kulturjournalistiken ett ansvar.
Jag riktar ändå ett tack till Rasmus Landström för anslaget i texten. Svensk skräcklitteratur har verkligen blivit rysligt bra. Men det är inte bara männens förtjänst.
(Replik på Svensk skräcklitteratur har blivit rysligt bra av Rasmus Landström , Aftonbladet 1 aug 2021.)
Madeleine Bäck är författare och medgrundare av Vagina Dentata, nätverk för kvinnor som skapar skräck – till dags dato 118 medlemmar.
Madeleine Bäck
