I samband med riksdagens öppnande presenterade statsminister Ulf Kristersson nya statsråd i ombildningen av sin regering. Detta mot bakgrund av att tidigare EU-minister Jessica Roswall (M) kandiderar till en post i EU-kommissionen och tidigare utrikesminister Tobias Billström (M) under mycket märkliga omständigheter aviserade sin avgång förra veckan.

Till TT sade Billström att ”man ska gå när det är som roligast”, vilket är ett uttalande som förefaller ytterst svårbegripligt. För han kan väl rimligen inte syfta på Israels pågående folkmord eller för den delen det faktum att världen närmar sig ett kärnvapenkrig? 

Maria Malmer Stenergard är ny utrikesminister

Billströms efterträdare blir ingen mindre än tidigare migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M), som under de senaste åren tillhört den falang inom Moderaterna som tydligt försökt normalisera relationen till Sverigedemokraterna.

I oktober 2021 när hon var partiets migrationspolitiska talesperson kände hon ”tacksamhet för det parti som har gått före och visat vägen vägen i migrationsfrågan”. 

Hon sade följande: ”Sverigedemokraterna var tidigast med att öppet våga prata om de här problemen. De har bidragit till en mer öppen debatt som har varit nödvändig för utvecklingen. Det har underlättat för både Moderaterna och Socialdemokraterna att flytta på sig” (SVD, 20 oktober 2021).

Senare som migrationsminister har hon försökt förverkliga flera SD-förslag, exempelvis angiverilagen och lagen om återvandring, liksom försvarat den ideologiskt betingade föreställningen om ”svenskfientlighet”.

Utredning sågade förslag om återvandring

Intressant nog är att den statliga utredningen, ledd av Joakim Ruist, totalt sågade regeringens och Sverigedemokraternas förslag om återvandring. SVT Agenda ägnade halva sin sändning åt att diskutera slutsatserna i denna utredning den 1 september, varpå Malmer Stenergard i direktsändning mer eller mindre upprepade i varierande ordalag att regeringen får titta på det som utredningen kom fram till fungerar, gå vidare med det och att ”man måste pröva sig fram”.

Numera är Malmer Stenergard utrikesminister och enligt SVT blir hennes ”viktigaste uppgift” det ekonomiska, militära och humanitära stödet till Ukraina. Hon får dock frågan (av Aftonbladet) huruvida Sverige behöver bli tydligare, gällande situationen i Gaza, och svarar följande:

Ingen kritik mot Israel

”Det är en fruktansvärd humanitär katastrof i Gaza, vi måste få till en vapenvila så snart som möjligt och vi måste jobba långsiktigt för en tvåstatslösning där man kan leva sida vid sida i fred”.

Kristersson uttryckte liknande tongångar som Malmer Stenergard i sin regeringsförklaring: ”Över Mellanöstern vilar hotet om ett storkrig som ingen vet de fulla konsekvenserna av. Israel hotas av Iran och dess allierade på flera fronter samtidigt. Sverige står upp för Israels rätt att försvara sig i enlighet med folkrätten och kräver att gisslan friges. På kort sikt behövs en humanitär vapenvila för att minska de regionala spänningarna och mildra den humanitära katastrofen i Gaza. På längre sikt tror Sverige liksom EU och USA på idén om en tvåstatslösning där israeler och palestinier kan leva sida vid sida i fred, frihet och demokrati”.

En som dock – till min stora förvåning – öppet vågat kritisera Israel är Carl Bildt (M) – av alla personer! I ett inlägg på X (tidigare twitter) den 5 september skrev han följande: ”On the Netanyahu map, Israel has already annexed all of the West Bank. His approach to international law is obviously no different from Putin’s”. Bildt må ha smutsiga händer, på grund av sina oljebolagskontakter, men i just frågan om Palestina har han många gånger visat förhållandevis klara insikter. 

I den bästa av världar hade Malmer Stenergard valt att fördöma Israels attack mot ett tältläger i staden Khan Yunis, dit civila hänvisats till – i tron att det var en humanitär zon. Runt 40 civila palestinier mördades och ytterligare 60 skadades av den israeliska armén

Det har hon hittills inte gjort. Mycket tyder på att hon inte alls lär ändra kursriktning i svensk utrikespolitik, så länge USA-lojaliteten eller andra intressen inte kräver det. Inte lär hon för den delen heller återupprätta den feministiska utrikespolitik, som Billström avskaffade. 

Den följdriktiga frågan som uppstår blir: Vad vill Malmer Stenergard, nu när hon är Sveriges mest inflytelserika person i utrikespolitiska frågor?