Det är hundra år sedan Lauren Bacall föddes. Filip Hallbäck om den amerikanska skådespelerskan som var med och tog det amerikanska filmskapandet till nya höjder i spåren av ljudfilmens genombrott.
Lauren Bacall (1924-2014) tillhör den generation av filmstjärnor som var med och formade det amerikanska filmlandskapet till nya höjder, i spåren av ljudfilmens genombrott.
Som 19-åring filmdebuterade hon i thrillern Att ha och inte ha (1944), mot Humphrey Bogart som kom att bli hennes make. Tillsammans blev de ett av Hollywoods mest omskrivna par (Bogie-Bacall), både privat och på bioduken.
Bogart var berömd för sina rollporträtt av till det yttre tuffa, desillusionerade, cyniska män, men som innerst inne visade sig vara en orubblig romantiker med integritet. Det var främst i samspel med Bacall han visade sina ömma sidor, och personkemin mellan dem slog det gnistor om. Tack vare hennes magnetiska närvaro och kattlika uppenbarelse fick hon smeknamnet The Look, vilket var en tillgång när hon gestaltade ödesdigra kvinnor som lockade cyniska män (ofta spelade av Bogart) ner i fördärvet i en rad hårdkokta film noirs, till exempel Utpressning (1946), Mörk passage (1947) och Stormvarning utfärdad (1948).
Altröst med särskild klang
Men det fanns något annat som med tidens gång gjort Bacall historiskt betydelsefull: hennes altröst. Man måste komma ihåg att när Hollywood gick från stumfilm till ljudfilm fanns det både ”vinnare” och ”förlorare” på denna teknologiska utveckling, som var här för att stanna. Framför allt var det inte alla skådespelarkarriärer som överlevde denna övergång, med lysande undantag för Greta Garbo, som med sin beslöjade röst och skandinaviska accent yttrade sina första ord i Anna Christie (1930): ”Gimme a whisky, ginger ale on the side, and don’t be stingy, baby”.
Däremot gick det sämre för exempelvis Norma Talmadge, som var spirande vacker i sina roller som tårdrypande hjältinnor i melodramer men hon hade en kraftig Brooklyn-accent som publiken inte alls uppfattade matcha det gåtfulla utseendet.
På ett nyskapande sätt kombinerade Bacall den vita, blonda, välvårdade kvinnokroppen med den mörka, kvava, nästan sapfoniska rösten där tonalitetsgränserna mellan det förföriska och det anbefallande suddas ut. Röstläget gav en särskilt klang, när hon levererade sina repliker lättsamt och rakt på sak.
Hennes dynamiska röstarbete har efterhärmats av flera efterkommande aktriser, till exempel Kathleen Turner, Cate Blanchett och Scarlett Johansson. Den japanske animatören Hayao Miyazaki hade Bacall som en av sina favoritskådespelerskor och lät henne ha rösten till häxan i Det levande slottet (2004) i den amerikanska dubbningen.
Även om Bacall tycks starkt förknippad med just 1940-talet, bland annat på grund av sitt äktenskap till Bogart, kom hon att förkroppsliga ett stycke filmhistoria som fanns närvarande och samtidigt lyckades att förnya sig årtionde efter årtionde, väl medveten om sin legendariska status och kommersiella värde.
Hon spelade med Marilyn Monroe och Betty Grable i Hur man får en miljonär (1953) och medverkade i ytterligare några komedier på 1960-talet. Hon ingick i den stjärnspäckade ensemblen i Agatha Christie-filmatiseringen av Mordet på Orientexpressen (1974), där bland annat Ingrid Bergman medverkade. Parallellt med filmkarriären hade hon stora framgångar på teaterscenen, och 1978 gav hon ut sin självbiografi Mig själv.
I dag, den 16 september, var det 100 år sedan hon föddes.
