Två år efter Mahsa Aminis död i iranskt häkte fortsätter kvinnor trotsa slöjförbudet. Regimens brutalitet tystade gatuprotesterna, men trots nya lagar och fortsatt förtryck finns det fortfarande kvinnor som vägrar lyda. Våldet riskerar också att öka missnöjet med regimen.
För två år sedan, den 16 september 2022, dog Mahsa Jina Amini i häktet efter att Irans moralpolis arresterat henne för att hon bara sin huvudsjal slarvigt. Det blev startskottet på en feministisk revolution som kom att få parollen Kvinna, liv, frihet.
Mahsa Jina Amini tillhörde den förtryckta kurdiska minoriteten i Iran. Hon var på besök hos sin bror i huvudstaden Teheran när polis med våld lyfte in henne i en skåpbil. Hon fördes till Vozara-fängelset där hon utsattes för tortyr och avled senare av de skador hon fått under misshandeln. Mahsa Jina Amini var då 22 år.
Händelsen blev startskottet för vad som kommit att kallas ”en feministisk revolution”. Unga kvinnor och män från olika generationer intog gatorna en masse i flera städer runtom i landet för att protestera mot regimens och dess säkerhetsstyrkors brutalitet.
Kvinna liv frihet
Kvinnor och flickor tog av sig huvudsjalarna och dansade med dem på gatan. Andra valde att klippa sitt hår bränna sin hijab, det vill säga huvudsjal, på offentlig plats eller i videor som spreds på sociala medier.
Alla hade samma mål att visa sin ilska och uppdämda missnöje med regimens förtryck och framför allt dess konsekvenser för kvinnor.
Slagordet som kom att användas var det kurdiska Kvinna, liv, frihet.
Regimen agerade brutalt
Regimens svar blev brutalt. De väjde inte för att återigen använda hårda metoder för att slå ner på demonstranterna och de kvinnor som vågat trotsa de mycket strikta reglerna för klädsel i offentlig miljö.
Över 500 personer har dödats av säkerhetsstyrkor hundratals fler har skadats och många har torterats och fängslats. Brott som FN klassar som brott mot mänskligheten.
I boken Vi är inte rädda: Iranska kvinnors mod (Nous n’avons pas peur), har journalisterna Natalie Amiri och Düzen Tekkal sammanställt intervjuer med 16 iranska kvinnor. Bland dem författare, intellektuella och aktivister som lever i och utanför hemlandet. De talar om betydelsen av Kvinna, liv, frihet-rörelsen och dess framtid.
Fler kvinnor väljer bort huvudsjalen – riskfyllt
En av de personer som intervjuas i boken är den Berlinbaserade journalisten, Shila Behjat.
– Tittar vi oss omkring på gatorna i Iran i dag, så är det fler kvinnor som går obeslöjade än innan protestvågen. Och det är inte för att det är mindre farligt – regimen är fortfarande både våldsam och oberäknelig. Det handlar om mod, säger hon till the Impact och fortsätter:
– Det är ett sätt för kvinnorna att visa upp sig och visa sitt trots mot regimen.
För i själva verket har regimen infört fler regler och lagar och även förstärkt bevakningen kring hur lagarna efterlevs.
Kurder och Bahá’í-minoriteterna blev subjekt i kampen
Shila Behjat säger att ett historiskt avtryck från proteståren handlar om att den kurdiska minoriteten blev synlig då. Att det för första gången egentligen kom fram att Iran faktiskt är ett multietniskt land.
Detta beror främst på att de slagord som kom att ljuda allra högst under protestvågen var den kurdiska parollen Kvinna, liv, frihet.
Men även Bahá’í-minoriteten nämndes också alltid i demonstrationstågen bland slagorden, berättar Shila Behjat till the Impact.
Dessutom menar Shila Behjat att folket också visade sitt missnöje mot regimen genom att avstå från att gå och rösta i det senaste valet, som ägde rum i juli. Och att det vittnar om en längtan efter fria demokratiska val. Tidigare har folket varit en del av den så kallade gröna revolutionen och då försökt välja den mest reformvänliga kandidaten inom det rådande systemet, den som kanske skulle kunna reformera den islamistiska staten – inifrån. Men den här gången valde många alltså helt att avstå från att rösta.
Förtrycket fortsätter
Irans regim är dock inte beredda att ge sig. Nyligen rapporterade Arbetaren om att iransk polis i juli sköt mot en kvinna i samband med en vägkontroll.
Anledningen var att kvinnan tros ha funnits med på en lista som polisen har satt upp över kvinnor som inte följer reglerna för hijab, huvudsjal. Listan lär innehålla namn på kvinnor som polisen letar efter för att beslagta deras bilar eller andra fordon.
Enligt uppgifter till BBC vittnar kvinnor om hur deras aktivisteter på internet kartläggs och övervakas av regimen. Vilket leder till hot, misshandel och fängslanden.
Enligt Shila Behjat innebär regimens brutala nedslag på protestvågen, de efterföljande nya lagarna och fortsatta våldsamma repressionen att regimen riskerar att förlora mer och mer stöd hos folket.
– Människor vill inte se unga personer och medmänniskor bli misshandlade, torterade eller satta i fängelse för mindre brott, såsom att sjunga på gatan.
Samtidigt som den styrka som protesterna hade innebär att människor känner att något har förändrats i grunden och att det skulle vara möjligt att uppnå något liknande igen.
Den nya presidenten Masoud Pezeshkian har beskrivits som en reformistisk president. Men SHila Behjat menar att det är långt från sanningen.
– Han beskrivs som en reformist av regimen, men han är långt ifrån en reformman, säger hon och tillägger:
– Att förtrycka kvinnor är en del av den här regimen. Det är en symbol för den, som de måste fortsätta bära framåt. Så det finns ingen chans att slöjförbudet skulle kunna upphävas till exempel.
Fortsätta berätta om kvinnorna i Iran
Shila Behjat menar att det bästa alla som önskar stödja kvinnorättskämpen och människorättskämpen utanför Iran kan göra är att fortsätta dela iranska kvinnors och kvinnorättsaktivisters berättelser och röster.
– Att glömmas bort är det värsta som skulle kunna hända, det är vad regimen önskar.
Jag vet också att Narges Mohammadi, Sepideh Qolian och andra kvinnorättsaktivister som sitter i Evinfängelset fortsätter sitt arbete.
– Fängelsemurarna betyder inget för dem.
