Tanken med den nya boken Handbok för kvinnor med eller utan ADHD skriven av Ann Söderlund och Fi Lindfors är fler än en. Författarna, som själva har diagnosen ADHD, vill dela med sig av sina erfarenheter och ge en ärlig bild av hur det är att leva med diagnosen. De vill också släppa skammen, göra upp med fördomar och ge läsare som har diagnosen upprättelse. Dessutom finns det även råd och tips till läsaren. Det är en bok som är skriven med mycket humor blandat med allvar.

Ann Söderlund är författare, poddare och tv-personlighet och Fi Lindfors, kommunikatör, krönikör och författare. Tillsammans inleder de boken med diagnoskriterier – en del omformulerade utifrån deras egna erfarenheter. Sedan följer olika teman kopplade till ADHD.

”Allt som är lätt är jobbigt och allt som är svårt är lätt”

Då jag som journalist själv har ADHD känner jag igen mig i mycket av vad de beskriver som paradoxen exempelvis: ”Att allt som är lätt är jobbigt och allt som är svårt är lätt”.

Det har varit på tapeten några år att prata om ADHD i media, och ett vanligt perspektiv – att diagnosen skulle vara en ”superkraft” tas upp tidigt i boken. Det är komplicerat. Det är två sidor av samma mynt.

Är det en förbannelse eller gåva? Människor med genen har drivit samhället framåt visar forskning, och då och då i boken refererar de till psykiatrikern och författaren Anders Hansen som synts mycket på teve senaste åren och är väl insatt i diagnosen.

En av förklaringarna till att ADHD uppkommer (med födseln) är ett underskott av dopamin. På savannen för 40 000 år sedan kan det i mångt och mycket varit en stark fördel att ha ADHD. Då egenskaperna som ADHD medför kan bidra till att driva saker framåt och kan ha medfört bland annat folkvandringar och att fatta snabba livsavgörande beslut. Men i vårt moderna samhälle kan egenskaperna vara en nackdel för bland annat studier och arbete.

Fokus på kvinnor med ADHD

Boken är skriven för kvinnor med ADHD, men kan läsas av anhöriga eller av de som vill lära sig mer om diagnosen. Det finns skillnader mellan män och kvinnor fast de har samma diagnos. Flickor och kvinnor får oftast diagnosen senare i livet än pojkar och män, och den mesta forskningen om ADHD är gjord på pojkar och män.

Förr trodde man att det bara var pojkar och män som kunde ha diagnosen. Beteendet mellan kvinnor och män med diagnosen skiljer sig åt. Männen är oftast mer utåtagerande och hyperaktiva, och kvinnor lugnare och mer inåtvända. Därför har det varit svårt historiskt sätt att fånga upp flickor och kvinnor med ADHD. Flickor och kvinnor har därför ofta nekats utredning i vården just för att de är mer högfungerande.

Det ojämställda samhället har hyllat män med ADHD och föraktat kvinnor med samma diagnos, menar Söderlund och Lindfors. Men samtidigt får kvinnor med diagnosen ”duktig flicka” stämpel på sig. Flickor och kvinnor kompenserar och lär sig strategier för att dölja ADHD-dragen. 

Många tips och råd

Det är verkligen en handbok för kvinnor med diagnosen. Boken är full med tips och råd hur man hanterar problem, sin vardag och hur man kan dra nytta av de positiva aspekterna som diagnosen innebär.

På bokens baksida som beskriver dess innehåll står det textat: ”…att pendla mellan känslan att vara queen of fucking everything till att vara fuck up – ibland flera gånger om dagen.” Ibland kommer skamkänslor fram och författarna känner lukten av häxbål.

Författarna delar med sig av många personliga berättelser och situationer som de har varit med om. Det är berättat med mycket sarkasm och humor. Men humor blandas med allvar och med statistik och forskning.

Författarna skriver: ”Fortfarande läggs endast 1 procent av världens hälso- och innovationsforskning på kvinnorelaterade sjukdomar.” Och kvinnor får sämre vård än män.

Masking – ett begrepp som i det här sammanhanget betyder att man försöker dölja ADHD-dragen, är vanligt hos kvinnor. Det finns stigma att ha diagnosen, särskilt bland kvinnor. Och hos kvinnor spelar hormonerna in mycket i sammanhanget.

Författarna vill ta bort sjukdomsstämpeln, och fokusera på att vi med ADHD bara har ett annorlunda sätt att fungera på.

Kapitel om samsjuklighet saknas

Boken har många teman och en bra struktur, men jag saknar ett kapitel om samsjuklighet. Många flickor och kvinnor får depressioner, GAD (generalliserat ångestsyndrom), missbruk och ätstörningar som följd av diagnosen. Det är lite av en miss att detta inte nämns.

Jag och en nära vän till mig satt på ett café vid samma tillfälle som jag läste boken och diskuterade begreppet ”funktionsnedsättning” som ADHD klassificeras som. Det är ett laddat och nedvärderande ord. Senare på kvällen fick jag ett meddelande från henne om att hon tycker att det är bättre att beskriva det som ”funktionsegenskap.” Många med ADHD är begåvade, drivna och intelligenta.

Söderlund och Lindfors är öppna och ärliga om alla vardagsproblem som medföljer. Rakt på, inga krusiduller. Boken innehåller en del intervjuer med experter inom området. Teman är bland annat hur man får sin diagnos, omgivningens reaktion, känsloreglering, hormoner i samspel med diagnosen, föräldraskap, sömn, karriär med mera.

Karriär lättare än att betala räkningar

I kapitlet om ekonomi skriver de att det är lättare att göra karriär än att betala en räkning. Det är ojämnt, och det beror på bland annat underskottet av dopamin. Att vara anhörig till en person med diagnosen kan vara svår och utmanande. Men det finns också fördelar för omgivningen.

Ett kapitel handlar om medicinering. Det finns flera olika ADHD-mediciner, men de verkar på liknande sätt. En del innehåller amfetamin, andra methylfendidat. Forskningen visar att 80 procent blir bättre av medicinen.

Det finns dock mycket delade åsikter om medicinen som är narkotikaklassad och kan vara beroendeframkallande. Jag har hört att en del ser det som ”statligt amfetamin.” Medicinerna har biverkningar som kan vara så jobbiga att en del avstår från att ta den. Själv har jag blivit hjälpt av medicinen. För mig överväger fördelarna mot nackdelarna.

En del experter säger att KBT-terapi är en bättre metod. Söderlund får först en kick när medicinen börjar verka, och på kvällen när medicinen går ur en typ av avtändning. Vissa menar också på att fysisk aktivitet ger bättre effekt än medicinerna.

Viktigt är att inte bli sin diagnos. Att fokusera på fördelarna med den. Att leva med ADHD är INTE en sjukdom. Det kallas som tidigare nämnts i allmänhet för ”funktionsnedsättning.” Medan vissa forskare kallar det för ”funktionsförmån.”

Söderlund och Lindfors skriver generellt humoristiskt, men det är svart humor och satir. Det är underhållande men samtidigt fastnar skrattet stundvis i halsen. Detta eftersom diagnosen medför mycket problem i livet, vardagen och på så många sätt. Det är helt enkelt en allvarlig diagnos, ofta med medföljande samsjuklighet, som tidigare nämnts. Ibland stör jag mig lite på det, men ibland ler jag igenkännande.

Det som lyfter boken och gör den användbar är alla tips och råd, så det är verkligen en handbok. Där har författarna lyckats. Att boken är skriven för kvinnor med ADHD är välbehövligt, då det är ett underskott av det perspektivet inom litteratur om diagnosen.

Handbok för kvinnor med eller utan ADHD : En radikal guide till en bättre vardag och hur du får din inre kritiker att hålla lite mera käft 
Av Ann Söderlund och Fi Lindfors
Förlag: Norstedts