Efter tio år som Natos generalsekreterare lämnar Jens Stoltenberg sin post och Nederländernas tidigare premiärminister Mark Rutte blir efterträdaren.

Stoltenberg kommer med stor sannolikhet bli föremål för olika diskussioner och bedömningar beträffande hans ledarskap, med tanke på att han hade posten som generalsekreterare under en intensiv tidsperiod. Förutom att hans engelska har varit skrattretande dålig, är han förmodligen den av alla nutida politiska ledare som bäst förkroppsligat västvärldens intellektuella, moraliska och diplomatiska förfall. 

”Mer demokrati men aldrig naivitet”

Jag glömmer aldrig när dåvarande statsminister Jens Stoltenberg trädde fram, dagarna efter bombdådet i Oslo och massakern på Utøya den 22:e juli 2011. Det var en stor ledare som talade till en nation i chock, förtvivlan, vrede, lidande och tårar. Jag såg en ytterst ödmjuk och sammanbiten statsman när han samlade det norska folket under djupt smärtsamma dagar. Han som citerade en AUF-medlems tänkvärda ord från en CNN-intervju: ”Om en man kan visa så mycket hat, tänk vad mycket kärlek vi kan visa tillsammans.”

Jag trodde på varje mening han sade inför hela Norge i direktsändning från domkyrkan i Oslo. Efter att en högerextremist hade begått det allra värsta terrordådet i landets historia sedan andra världskriget skulle den kollektiva responsen bli att demokratin aldrig fick ge vika och låta rädslan styra den politiska riktningen. Att hat skulle mötas med argument.

Stoltenberg var där och då mån om att stå upp för värdighet och omsorg. ”Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar”, sade han.”Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. men aldrig naivitet”.

Om man jämför Stoltenbergs genuint statsmannamässiga framtoning där och då med Ulf Kristerssons djupt ovärdiga tal till nationen (28/9, 2023) märker man skillnaden omedelbart.

Till skillnad från Kristersson underströk Stoltenberg just vikten av sammanhållning, att fortsatt stå upp för demokratiska värden och att tillsammans få sörja, inte förespråka vedergällning, nationalism och statligt sanktionerat våld.

Den samlade forskningen har entydigt påpekat att repressalier har ytterst begränsade effekter och att förebyggande arbete är betydligt mer effektivt.

Natos nya generalsekreterare

Tre år senare utsågs Stoltenberg till Natos generalsekreterare och efterträdde Anders Fogh Rasmussen, under ett tidevarv då relationerna mellan Nato och Ryssland försämrades avsevärt och spänningarna intensifierades.

Inom Nato fördjupades även en rad svåra, uppslitande konflikter bland medlemsländerna – inte minst det faktum att Tyskland hade slutit ett långtgående handelsavtal med Ryssland om import av gas och olja, samtidigt som Tyskland förväntade sig Natos militära beskydd mot Ryssland. 

Nato hamnade i en identitetskris, framför allt på grund av att omvärlden tappade förtroende för den USA-dominerade militärorganisationen efter fiaskot i både Afghanistan och Libyen. Eftersom omvärlden inte kunde känna identifikation med den amerikanska krigsmakten och dess allierade blev reaktionerna inför det som skedde i bland annat Georgien och Syrien oerhört lama.

George W. Bush och hans medarbetare uttalade stöd för ett ukrainskt Natomedlemskap redan 2008, men inga förberedelser gjordes överhuvudtaget från Natos sida för att försvara Ukraina i något krigsliknande scenario – trots att det kom flera tidiga varningar från många håll under mycket lång tid. 

För Libyen uppenbarades de långvariga konsekvenserna av Natos krigföring, i form av laglöshet, plantskolor för extremister och en pågående omfattande slavhandel. Flertalet Natoländer bombade sönder Libyen och Muhamar Gaddafi avrättades utomrättsligt, till USA:s dåvarande utrikesminister Hillary Clintons oförställda glädje (”Vi kom, vi såg, han dog” yttrade hon när hon trodde att kameran var avstängd).

Finanskrisen under 2008–09 och särskilt eurokrisen i början av 2010-talet bidrog till de europeiska Natoländernas ambition att spendera på militära utgifter, vars målsättningar bara blev alltmer svårbegripliga. Vad var egentligen avsikten med den militära upprustningen i tider av ekonomisk kris?

”Vapen är vägen till fred”

I rollen som generalsekreterare för denna kvarleva från kalla krigets dagar gick Stoltenberg från att tidigare ha varit en diplomatisk landsfader till att bli militarismens familjepatriark. Tydligast illustrerar denna skiftning i januari 2023 då Stoltenberg deltog vid Folk och Försvar i Sälen, där han parafraserade Mahatma Gandhis filosofi (”vägen till fred går genom fred”) och formulerade det i stället som: ”vapen är vägen till fred”.

Stoltenberg syftade då på att skicka militärt stöd till Ukraina så landet orkar stå emot och ”vinna” kriget mot Ryssland. ”Ju mer militärt stöd Ukraina får, desto mer sannolikt är det att vi kan nå en fredligt framförhandlad lösning där Ukraina överlever som en självständig och demokratisk nation i Europa”, sade han.

Det finns ett talesätt som lyder ”om vapen vore vägen till fred hade inga krig funnits”. Att, som Stoltenberg, argumentera för att ökad vapenexport i stället för att tala om diplomati och avspänning är att agera språkrör för vapenindustrins skrupelfria lobbyister.

Inte med ett ord nämner han de astronomiska vinster som militarismen inneburit för vapenindustrin. Inte med ett ord ägnas minsta tanke åt att Nato i allmänhet och USA i synnerhet borde göra en rejäl självrannsakan för vad deras ”insatser” fått för världspolitiska konsekvenser, hur Nato tycks värdera liv väldigt olika, hur många gånger som Natoländerna själva brutit mot sitt traktat och annat hyckleri som organisationen uppvisat.

Moralisk auktoritet över Nato

Det fanns en Jens Stoltenberg före och en helt annan efter 2014. När han var nytillträdd ordförande för Arbeiderpartiets ungdomsförbund AUF 1985 var en av hans visioner att Norge en dag skulle lämna Nato, men när han blev äldre blev han i stället dess högsta höns.

Han har haft flera tunga statsrådsposter: näringslivs- och energiminister 1993–1996, finansminister 1996–1997 och statsminister 2005–2013. Trots de omstridda reformer gällande den norska välfärdsstaten som han gjorde under 2000-talets första årtionde lyckades han visa prov på diplomatisk styrka för det norska folket sommaren 2011. 

Att höra Stoltenberg några år senare framställa militarismen som fredskämpande hjältedåd, när faktum är att alla krig och väpnade konflikter utmynnar i död, lidande och livslånga trauman, är att höra någon glida in på vapenindustrins retorik. Han försökte att minska spänningarna som uppstod bland Natos medlemsländer och finna en gemensam grund för att på så vis skapa stabilitet.

Varför praktiserade han aldrig detta förhållningssätt utanför Nato, under sin tid som dess generalsekreterare? Vems ärenden gick han egentligen? Det är som att Stoltenberg försökte utnyttja sin moraliska auktoritet från sommaren 2011 och skänka sin lyster över en kärnvapenallians, men det gjorde aldrig Nato till en mer moralisk organisation. 

Tvärtom personifierar Stoltenberg västvärldens intellektuella, moraliska och diplomatiska nedrustning, till förmån för militär upprustning av historiska proportioner, och det är just detta jag kommer att minnas honom för.

Antingen sålde han ut sina demokratiska ideal för att göra karriär eller så hade han aldrig några ens från första början.