Hon ser ut som en liten fågel, en liten sparv, men hon har oanade röstresurser helt i klass med historiska föregångare som Edith Piaf och Judy Garland. 

Men Isabella Lundgren är inte bara skönsjungande, hon är en djupt engagerad musiker och artist. I föreställningen ”Det som inte kan sägas”, hennes senaste projekt tillsammans med Johan Lindström, berättar hon om hur hon ständigt sökt svar på livets stora gåtor och till slut fastnat för meningen ”det gäller att älska svaren mer än frågorna”. Där har de mötts, Johan Lindström och Isabella, i ett nyskapande av musik kring sånger som Isabella skrev främst för ett tiotal år sedan. 

Resultatet visades i en magisk föreställning på en fullsatt Folkoperan under Stockholms Jazzfestival i förra veckan. 

Merit Hemmingson – Sveriges Grand Lady

En annan stark kvinna på jazzfestivalen är Merit Hemmingson, Sveriges Grand Lady som varit verksam musiker sedan 1960-talet. Merit förenar folkmusik med det kraftfulla uttrycket hos en fullfjädrad Hammondorgel. På Fasching lägger hon ut orgelns alla möjligheter som täta ljudmattor i kombination med enstaka ljusa och lyriska toner. 

En Hammondorgel spelas med alla fyra, förutom att händerna hanterar klaviaturen spelas bas och leslie med fötterna. Det är fascinerande att se Merit Hemmingsons spröda kropp hantera det kraftfulla instrumentet. 

Hon berättar att hon inte har spelat ute på två år. 

– Jag behövde ta en paus, och jag har köpt en ny orgel. Musiken håller mig ung, och orgeln är verkligen mitt instrument, säger Merit i telefon någon dag senare.

Fasching var också fullt, med en påtaglig ung publik. Både kvinnor och män som uttryckte att Merit Hemmingson var deras musikaliska förebild. 

– Det var jätteroligt att komma ut och spela igen. Och så många unga tjejer det var i publiken! De jublade mitt i ett solo, och sjöng med i låtar de kände igen. 

Fransk-hatiska Cecilie Mclorin Salvant

Den tredje starka rösten bland mina festivalbesök är Cecilie Mclorin Salvant, kompositör, sångare och bildkonstnär med en fransk-haitisk bakgrund. 

I Konserthuset i Stockholm i söndags är hon lättillgänglig och nästan publikfriande, med en stor portion humor, och sin fantastiska förmåga att använda rösten på många olika sätt. Hennes fysiska uppenbarelse är färgsprakande, med laxrosa och röda kläder till självlysande turkosa flipp-flopp-liknande skor.

Det är uppenbart att hon gillar olika sorters berättelser, och hon växlar mellan vaudevillesånger från 1905, Kurt Weill och annan musikalmusik, blues och mer traditionell jazz. Publiken är närmast extatisk, med stående ovationer efter första extranumret. Och det är högst otippat att det andra extranumret blir på duo i piano och sång, i ett medley från Sound of Music. Det är skönsjunget, klurigt och framför allt humoristiskt. 

Det skrevs innan jazzfestivalen ägde rum att programmet innehöll lite för många tråkiga vokalister (läs kvinnor). Förutom den felaktiga föreställningen att vokalister ”bara” sjunger – allt fler musiker inom jazz och improvisation skriver, arrangerar, spelar, sjunger, är bandledare mm – så visar ovanstående nedslag på den styrka som många kvinnor inom jazzvärlden har idag. Inte minst styrkan att välja och arbeta tillsammans med otroligt skickliga medmusikanter.